3.1.2 Den liberala perioden och kungahuset 1919-1952

3.1.3 Nasser 1952-1970

3.1.4 Sadat 1970-1981

3.1.5 Mubarak 1981-

3.2.1 Modernism och konservatism

3.2.2 Mission och kolonialism

3.2.3 Utbildningssystemet och stereotyper

3.2.4 Migration och globalisering

3.2.5 Statens auktoritet, shari'a och lagstiftningen

3.2.6 Nationalismen och den religiösa identiteten

4.1.1 Ghrighourious

4.1.2 Shinouda

4.1.3 Matta al-Miskin

4.1.4 Exilkopter

4.2.1 Den statliga institutionen, al-Azhar

4.2.2 Det muslimska brödraskapet och den andra fundamentalistiska rörelsen

4.2.3 Synen på kristna enligt en bok som ingår i kurslitteraturen vid al-Azhar-universitetet

5.1.1 Shaykh al-Azhars syn på dialogen med de kristna

5.1.2 Den koptiska patriarkens syn på dialogen med muslimerna

5.2.1 GeorgeBibawi

5.2.2 Khalid Muhammad

Dialogue between Islam and Christianity is of great importance today. Some people consider Islam as the enemy of the World. At the same time the Muslim fundamentalist groups consider themselves as the only true Islam struggling against injustice and the western capitalist world order. The encounter between Islam and Christianity in Egypt is of great importance because these religions have coexisted there for centuries. Today Egypt has a key role as to religious and cultural matters in the Arab world as well as in the Sunni Muslim world concerning fundamentalist and various secular conceptions.

This work deals with this encounter in contemporary Egyptian history. It is about the attitudes that result from the discourse on the encounter of the religions in different periods of contemporary Egypt.

Which circumstances have influenced the encounter of religions in contemporary Egyptian society?

How have the best-known theologians and theological schools been influenced by these circumstances concerning the relation between Islam and Christianity on one hand and the Egyptian state on the other?

Which are the methods used in the dialogue? Who is pursuing this dialogue?

Which are the possibilities of further development?

In my work I will analyse some Christian and Muslim theologians and ideologians who have exerted great influence on Arab thinking. As to Christians I will consider among others Ghrighourious, Shinouda III, Matta al-Miskin, Coptic exile authors and George Bibawi. As to Muslims I will consider among others a course book at the al-Azhar University, al-Zahabi, Shaltut, al-Banna. Qutb, al-Qaradawi, al-Hudaibi and Khalid Muhammad Khalid.

Mötet mellan islam och kristendom har pågått i knappt 1400 år, sedan den arabiska muslimska erövringen av Egypten år 642. Den koptiska kyrkan, som de flesta kristna i Egypten tillhör spelade en viktig roll i den tidiga kristendomen vid utformningen av den kristna teologien och hade en ledande roll vid kyrkomötena fram till Kalcedonmötet år 451, då det skedde en schism och den uteslöts ur det västkyrkliga samfundet. Det koptiska språket som utgjorde det nationella kännetecknet för kopterna höll på att dö redan på 900-talet, när kopterna förvandlades till en minoritet genom att en stor del av dem övergick till islam. På 1100-talet började den koptiska liturgin översättas till arabiska och under 1300-talet betraktades koptiska som ett dött språk. Från och med denna tid framträdde en egyptisk islamisk teologi under ledning av al-Azhar-moskén som fungerade som ett religiöst universitet.

Förhållandet mellan muslimer och kristna har genomgått skiftande faser. De koptiska historikerna nämner diskriminering som orsakades av härskarens vilja eller av ekonomiska kriser, då kristna betraktades som syndabockar. I allmänhet betraktades kristna som ahl al-kitab, som enligt islamiska principer är ett skyddsfolk som skall behandlas väl. De skulle dock betala en särskild skatt, jizya, klä sig på ett särskilt sätt och nya kyrkor fick inte byggas eller renoveras. Förhållandet mellan kyrka och stat var ändå stabilt. Det kristna prästerskapet var respekterat och staten blandade sig inte i kyrkans angelägenheter. I de dekret som utfärdades när en ny patriark valdes visades en stor respekt för det kristna prästerskapet.

I det moderna Egypten som trädde fram efter den nationella revolutionen 1919 och självständigheten 1923, skapades en modern sekulariserad stat med en konstitution som i hög grad efterliknade den belgiska konstitutionen. En civil religion framträdde som betonade den egyptiska nationaliteten. Korset och halvmånen användes som symbol för den nya nationella identiteten. Förhållandet mellan islam och kristendom försämrades så småningom under 40-talet och början av 50-talet. Under 70-talet pågick en konflikt mellan den koptiska kyrkans ledning och staten, vilken ledde till avsättning av den koptiska patriarken som sattes i husarrest. Många kyrkor sattes i brand och koptiska biskopar och präster arresterades. Samtidigt fanns och finns fortfarande en konflikt mellan å ena sidan fundamantalistiska muslimer och andra sidan staten. Under den utkämpades våldsamma strider och utfördes attacker mot kristna vilket kostade många människoliv.

Jag växte upp under 70- och 80-talet i Egypten och upplevde själv denna utveckling. Själv kommer jag från en koptisk familj och växte upp i den koptiska kyrkan men samtidigt hade jag många muslimska vänner på universitetet i Kairo som tillsammans med mig kämpade för fred och samförstånd. Därför tycker jag att det är angeläget att forska i det här ämnet.

Avsikten med denna uppsats är att beskriva vad som händer i mötet mellan islam och kristendom i det moderna Egypten, analysera de omständigheter som påverkar detta

möte och hur dessa omständigheter påverkar kända teologer där. Meningen med detta är att undersöka de svagheter som finns i dialogen - om en sådan dialog existerar - och försöken att skapa en verksam dialog som kan åstadkomma fred och öppenhet mellan islam och kristendom i denna viktiga region där de båda religionerna har har existerat sida vid sida under mycket lång tid.

-Vilka attityder är resultat av religonsmötesproblematiken under olika perioder i det moderna Egyptens historia?

-Vilka omständigheter påverkar religonsmötesproblematiken i det moderna egyptiska samhället ?

-Hur påverkas de mest kända teologerna och teologiska skolorna i frågan om relationen mellan å ena sidan islam och kristendomen och å andra sidan den egyptiska staten ?

- Vilka metoder används i dialogen, vem driver den och vilka möjligheter finns för vidare utveckling?

Jag kommer att använda mig av en uppsats av Edgar Almén. Uppsatsen heter -Religionsmöten - Händelser och reflexion' och publicerades i boken -Religonsmöten', Lund, 1974. I det andra kapitlet kommer jag att följa Alméns tankegångar genom att studera de attityder som påverkar relationen mellan den muslimska majoriteten och den kristna minoriteten. Enligt Almén är alla ställningstaganden ett försök att i en konkret situation kombinera öppenhet och identitet, att kombinera konflikt, samexistens och dialog i ljus av sekulariseringsproblematiken och idealism-materialism-problematiken. I detta kapitel kommer jag att använda några källor som belyser dessa attityder.

I det tredje kapitlet kommer jag att analysera de förutsättningar som påverkade religionsmötet under denna period. Almén nämner tre olika perspektiv vid analys av religionsmöte, nämligen det psykologiska, det kultursociologiska och det ekonomisk-politiska perspektivet. I psykologiskt avseende systematiserar Almén flera möjligheter som kan uppstå i ett religionsmöte nämligen kris, religion, synkretism, världsomvändar-, trohet eller dialogmöjligheten, men han tar inte hänsyn till de orsaker som kan gynna den ena möjligheter framför den andra.

I ett kultursociologiskt perspektiv kan ett religionsmöte få flera olika resultat, nämligen kris, gruppomvändelse, synkretism, pluralism, funktionsreduktion, sekt eller assimilering. Här förklarar Almén inte heller varför ett resultat kommer att dominera över ett annat. I ekonomiskt-politiskt perspektiv betraktar Almén kolonialiseringen och missionen som de faktorer som har haft det största inflytandet på religionsmötet och han tar inte hänsyn till den interna politiska och ekonomiska utvecklingen. Jag kommer i denna uppsats att dra nytta av de vetenskapliga teorier som kan belysa dessa perpektiv.

I mitt arbete kommer jag att koncentrera mig på de två senare perspektiven, nämligen det kultursociologiska och den ekonomiskt-politiska perspektivet. När det gäller det kultursociologiska perspektivet kommer jag att använda Anders Lange/Charles Westin bok Etnisk diskriminering och social identitet. De centrala arbeten jag

kommer att använda mig av är Religious Strife in Egypt av Nadia Farah och al-Thawra al-Mudada fi Misr av Gali Shukri, som behandlar den ekonomiska politiska delen. I det kultursociologiska perspektivet stöder jag mig mest på Nabil Abd al-Fatahs böcker al-Nass wa al-rusas och al-Mushaf wa al-Saif, ochTarikh al-Kanisa al-qibtia av Rafiq Habib och Muhammad 'Afifi. Jag kommer vidare att använda några primära källor i form av dokument som har hämtats från det egyptiska statliga arkivet och från arkivet i Birmingham och Foreign Office i England.

I det fjärde kapitlet presenterar jag de viktigaste teologerna, deras uppfattning om den andra religonen och synen på samhället och staten. I detta sammanhang kommer jag att använda begreppet teologi på samma sätt som Almén gör, nämligen att teologi är ett försök att orientera sig, som trons försök att genom reflexion förstå sig själv och den situation i vilken den existerar. I ett försök att systematisera teologernas uppfattningar av den andra religionen betraktar Almén dessa uppfattningar i ljus av anspråk på absoluthet och självlegitimering i förhållandet till öppenhet och identitet.

När det gäller att tolka den andra religionen föreslår Almén fem olika sätt som kan vara relevanta, nämligen inhemsk teologi, frälsningshistorisk teologi, närvaroteologi, mystikteologi och icke-religiös interpretation och dessa teologier kan kombineras på olika sätt. När jag kommer att systematisera teologerna med avseende på de vägar som de föreslår i dialogen kommer jag också att dra nytta av vad Almén ser som tre olika vägar, nämligen vägen genom det specifikt religiösa, vägen genom det innerst mänskliga och vägen genom det samhälleligt mänskliga.

I detta kapitel kommer jag att använda enbart primära källor i form av de arbeten som teologerna själva skrivit eftersom det inte finns något tidigare arbete som behandlar detta ämne. När jag behandlar Matta al-Miskin kommer jag att använda hans arbete Baina al-Siasa wa al-Din och hans tidskrift Murqus samt Ghrighourious böcker al-Kanisa wa qadaia al-Watan wa al-Dawla wa al-Sharq al-Awsat och Maqalat fi al-Kitab al-Muqaddas. Beträffande Shinouda III använder jag många av hans intervjuer som finns i böcker och tidningar jämsides med hans böcker Shari'at al-thawja al-Wahda, Mousa wa fara'on, Sanawat m'a as½lat al-Nas, al-Kahanut och al-'adala al-Ijtima'ia. När jag behandlar det muslimska brödraskapet använder jag Al-Muslimun wa al-Aqbat fi itar al-Wihda al-Wataniya av Tarik al-Bishris, Ghair al-Muslimun fi al-Mujtam' al-Islami av al-Qaradawi, Hukm al-Islam wa al-Aqaliyat av al-Hudaibi. När det gäller exilkopterna har jag använt tidningen The Copt samt deras hemsida på Internet, särskild al-Islam bidun qina' av Abdalla al-Arabi. När det gäller al-Azhars syn på kristna använde jag Ahl al-Kitab ta'alu ila kalimah sawa½ av Raouf Shalabi. Slutligen använde jag några tidningsartiklar från Egypten och England.

Kristna kopter kallades under islamiska välden dhimma och tillhörde ahl al-Kitab, vilket innebar en särskild status för de kristna och judarna. De betalade en speciell mantalsskatt jiziya till regeringen. Enligt islamisk lag och sed som sägs härstämma från den andra khalifen, 'Umar, krävdes att de skulle bära ett tecken på sin särart

genom att gå klädda på ett särskilt sätt. Ett tecken på de kristnas lägre status enligt denna tradition var att de inte fick bära vapen eller rida på hästar. De fick inte heller bygga nya gudstjänstlokaler, reparera de gamla utan lov eller uppföra dem så att de överskuggade muslimernas. Lagarna om äktenskap och arv var strängare än de andra lagarna; en koptisk man kunde inte gifta sig med en muslimsk kvinna, medan en muslimsk man kunde gifta sig med en koptisk kristen kvinna vilket innebar att barnen automatiskt blev muslimer. Det var strängt förbjudet för muslimer att konvertera till kristendomen och avrättning var straffet för den som vågade lämna Islam. De kristna barnen fick inte ärva sin far om han konverterade.

Den koptiska patriarken hade en särskild ställning i systemet. Denna vilade på två pelare. Den ena var politisk genom att han representerade de kristna inför kalifen eller hans representanter. Patriarken hade rätt att besluta om beskattning av medlemmarna i sin församling. Han kontrollerade kyrkornas inkomster, de skolor som kyrkan ägde och civildomstolen som dömde i tvister mellan församlingens medlemmar. Den andra pelaren var religiös. När patriarken valdes betraktades det som ett utslag av en gudomlig vilja. Patriarken hade all makt inom kyrkan och enligt den koptiska traditionen kunde han inte avsättas så länge han var mentalt frisk.

Napoleons expedition 1798-1801 till Egypten gav kopterna en ny syn på staten och en nationell identitet växte fram. Trots misstänksamhet från kyrkans sida har några kopter stött fransmännen och inrättat en koptisk militär enhet för att stödja den franska militären i dess uppdrag. Den koptiska militärenheten och dess ledare, general Ja'qob, åkte med fransmännen till Frankrike efter att Napoleons expedition hade misslyckats.General Ja'qobs intention var att övertyga västmakterna att stödja hans projekt att skapa en nationell egyptisk stat men han dog på fartyget på vägen till Frankrike och hans vision rann ut i sanden. Al-Gaberti nämner att den turkiska generalen under fransmännens uttåg utfärdade en order om att alla utlänningar skulle avrättas. Massan och den turkiska militären började avrätta kristna kopter. En nationell identitet fanns inte bland egyptierna under denna period.

Under Muhammad Ali och hans efterträdare, som kom till makten efter fransmännens uttåg, förbättrades kopternas ställning. Många av dem fick arbeta i den växande statliga administrationen och belönades med jordegendom, vilket så småningom ledde till skapandet av en koptisk medelklass. Från mitten av 1800-talet växte en egyptisk nationell rörelse fram som så småningom ledde till att kristna befriades från jiziya år 1855 och ett år senare fick de göra militärtjänst. Med införandet av den franska lagen 1883 fick kristna tillträde till höga positioner i landets administration; som domare, ministrar, parlamentsledamöter och till och med som premiärministrar. Den demokratiska processen i landet ledde till den första egyptiska nationella revolutionen år 1882. Denna riktades mot Muhammad Alis efterträdare, khediven, och Västerlandets inflytande på den egyptiska ekonomin, men den misslyckades. Khediven sökte stöd från den osmanska khalifen som förklarade att revolutionsledarna var otrogna. Khediven sökte hjälp hos den engelska kolonialmakten för att krossa revolutionen. Engelsmännen bistod vid krossandet av revolutionen och ockuperade landet för att garantera stabilitet. Denna ockupation varade fram till 1954.

I det här kapitlet kommer jag att behandla de frågor som jag anser mest har präglat mötet mellan islam och kristendom i Egypten.

Relationen mellan kristna och muslimer i Egypten har i hög grad präglats av den politiska utvecklingens skiftningar i det egyptiska samhället. De förändringar som skett i det politiska livet har inneburit en förskjutning av maktfördelningen mellan de sociala grupperna i landet. Enligt Lange uppfattas denna förändring eller politiska strävan att ändra maktförhållandet lätt som ett hot mot vitala intressen hos den grupp som i så fall måste frånhända sig någon del av sin makt. Med makt avser man inte enbart politisk och ekonomisk makt utan begreppet innefattar även kulturell makt.

Vid slutet av det första världskriget och det ottomanska rikets sammanbrott reste sig hela det egyptiska folket under ledning av den borgerliga eliten mot den engelska kolonialmakten för att man ville ha ett erkännade av Egypten som en suverän stat. Egypten präglades som alla andra länder i tredje världen ekonomiskt och politiskt av kolonialmakten genom att dess ekonomi knöts till det koloniala moderlandet. Den egyptiska ekonomin byggde huvudsakligen på export av bomull till den engelska textilindustrin. Under det första världskriget förlorade den engelska kolonialmakten alla sina allierade i Egypten på grund av att dess ekonomiska politik gick ut på att pressa bomullspriserna. Den egyptologiska forskningen bidrog dessutom till framväxten av nya uppfattningar om en egyptiska identitet. Den egyptiska förhandlingsdelegationen al-Wafd som åtog sig ansvaret att presentera de egyptiska kraven på självständighet, först inför den engelska representanten och senare inför de allierade i Paris i april 1919, bestod av både muslimer och kristna.

En av de viktigaste ledarna i al-Wafd var den kände koptiska advokaten Makram 'Ubayd och lika många kopter som muslimer sköts ihjäl under de folkliga protesterna mot den engelska kolonialismen. Den koptiska kyrkan deltog i lika hög grad i protesterna som al-Azhar. Kyrkorna och moskéerna öppnades för både muslimer och kristna. Den revolutionära koptiska prästen Sarjiyus Malti ledde demonstrationerna från en kyrka till al-Azharmoskén, där han höll tal inne i själva moskén. Revolutionens slagord var al-Din l-illah wa al-Watan li al-jami', -religionen för Gud och fosterlandet för alla.' Dess symbol var ett kors som omgavs av en halvmåne. Detta symboliserade den nationella enheten mellan kristna och muslimer och var enligt mig grunden för en egyptisk sekulariserad stat.

När den engelska regeringen märkte att inte fanns något hopp om att kunna stanna kvar i Egypten förklarades Egypten som en suverän stat den 23 februari 1923 under fyra villkor. Det viktigaste var att England skulle behålla rätten att försvara minoriteter. Majoriteten av kopterna vägrade att acceptera dessa villkor för att inte ge England rätt att ingripa i Egyptens politik. De flesta kopter som medverkade i stiftandet av den första författningen år 1923 vägrade att uppfatta sig själva som en minoritet och vägrade att skriva in kopterna som en minoritet i författningen.

Religionen användes dock senare som ett politiskt argument mot al-wafd-partiet, som fick majoritet i valen, för att hindra det att bilda regering. Under de perioder då al-Wafd bildade regering fick kristna en större andel av makten i regeringen, när de fick

två minsterposter i motsats till bara en, som var brukligt tidigare. Under vissa perioder var en kristen chef för parlamentet. Vissa små partier och kungen anklagade al-Wafd för att det styras av de koptiska ledarna. Shaykh al-Azhar förklarade att al-Wafd fick inte sitta vid makten därför att partiet var beroende av kopterna, vilka var en religiös och nationell minoritet i motsats till majoriteten som var muslimer och araber. Kungen försökte också att ge sitt ämbete en religiös färg med stöd av al-Azhar och minoritetspartierna i kampen mot al-Wafd. De minoritetsregeringar som regerade landet med kungens vilja använde islam som mobiliseringsideologi. De stiftade lagar och bestämmelser som begränsade kopternas rättigheter till arbete i de statliga sektorerna och som även begränsade byggandet av kyrkor. Kopterna kände sig lurade med hänsyn till deras betydelse i den nationella revolutionen. Detta var orsaken till bildandet av den koptiska nationens rörelse som strävade till en sekuläriserade stat.

Den ekonomiska politik som under denna period fortsatte att bygga på export ledde till beroende av den internationella marknaden. Den ekonomiska kris som drabbade världen under 30-talet orsakade inflation och stor arbetslöshet i landet, vilket ledde till stora klyftor mellan samhällsklasserna. En katastrof drabbade samtidigt småbönderna till följd av minskad produktion och lägre priser på bomull. Samtidigt visar en undersökning att de utländska kapitalisterna ägde 91% av de egyptiska företagen och att den genomsnittliga arealen på jordbruken var 78,97 feddan för utlänningar mot 2,34 feddan för egyptier Några koptiska familjer hade också större andel arbete än muslimerna. Genom samarbete med miossionärerna lyckades de att bli representanter eller arbeta för de europeiska företag som hade kontroll över den egyptiska marknaden. Man uppfattade de kristna och kopterna som den rika klassen i samhället. I ett brev till de kopter som höll den första koptiska konferensen 1911 skriver Rashid Rida att kopterna inte skulle känna sig överlägsna på grund av sin rikedom. Muslimerna kan besegra kristna genom att strejka, då får kristna inga arbetare i sina fabriker eller på sina gårdar.

Det politiska systemet lyckades inte genomföra de sociala förändringar som krävdes under denna period och den ekonomiska politiken hade havererat. Även al-Wafd styrdes av stora jordägare som i allmänhet var konservativa, vilket ledde till att partiet varken lyckades befria landet från det utländska ekonomiska inflytandet eller att skapa ett rättvis samhälle. Den sociala konflikten fick utlopp i de våldsdåd som nådde sin höjd i upploppet i januari 1952, när folkmassan satt eld på huvudstaden Kairo. Islam användes också av de nya sociala grupper som ville komma till makten. Det muslimska brödraskapet som i hög grad bestod av lägre medelklass, särskilt köpmän, använde islam som mobiliseringsideologi.

Egypten befann sig i krissituation efter nederlaget för den egyptiska militären i kriget i Palestina 1948 och grundandet av den israeliska staten. Några officerare bestämde sig under Nassers ledning för att avsätta kungen och införa republik i Egypten. Den palestinska krisen stärkte den arabiska identiteten hos De fria officerarna, något som väckte oro hos kopterna.

Vid genomförandet av kuppen var relationen mellan De fria officerarna och Det muslimska brödraskapet intim. Alla fria officerare var muslimer och många av dem var medlemmar i brödraskapet. När kuppen ägde rum kontaktade Nasser brödraskapets ledare för att få stöd vilket han också fick dagen efter i Suez.

Brödraskapet förklarade kuppen vara en revolution och ville delta i makten, vilket ledde till en konfrontation mellan brödraskapet och officerarna. En medlem i brödraskapet försökte mörda Nasser den 26 oktober 1954, vilket ledde till att militärdomstolen dömde 867 av medlemmarna till fängelse och sex av ledarna till döden.

De fri officerarna byggde en allians med eliten inom byråkratin för att styra landet. En ny ekonomisk politik infördes med arabsocialismen som ideologi. Man skulle skapa en ny ekonomi grundad på importsubstitution. När regeringen försökte industrialisera landet fick den inget gehör varken från det nationella eller det internationella kapitalet, vilket ledde till att den nationaliserade de stora företagen och de stora jordegendomarna. Den koptiska eliten förlorade mycket vid denna åtgärd eftersom de sektorer som nationaliserades dominerades av den koptiska eliten. En undersökning visar att de ägde 75% av transportsektorn, 22% av jordbruket, 44% av industrin, 51% av finans- och banksektorn. En del av den koptiska borgerliga eliten betraktade dessa åtgärder som etnisk diskriminering efter som de flesta som fick jordbruken var muslimer och gick därför i exil, vilket framgår av exilkopternas tidskrifter.

Men relationen mellan staten och kyrkan var fredlig och kyrkan stödde alla regeringsåtgärder eftersom kyrkan såg dem som en nationell politik som ledde till anställning från alla medborgare inom den statliga sektorn. Maktfördelningens struktur mellan muslimer och kristna bestod. Trots att kopterna misslyckades i valet utsåg presidenten tio kristna parlamentsledmöter och en kristen byråkrat ingick i alla regeringar. Kyrkan fick också både ekonomiskt och politiskt stöd från staten. Ekonomiskt i form av finansiering vid byggandet av den stora katedralen i Kairo och politiskt i form av avskaffandet av al-Majlis al-Milli som var ett lekmannaorgan som inrättades för att konkurrera med prästerskapet om inflytandet i kyrkan.

Efter den nationella katastrofen 1967 delades den byråkratiska eliten som styrde landet i två fraktioner. Vänsterfraktionen ville fortsätta kriget med Israel och fortsätta med beroendet av det sovjetiska systemet. Högerfraktionen ville ha fred och integrering i den internationella kapitalistiska marknaden. Under Nassers sista tre år omstrukturerades den egyptiska ekonomin för att ombilda den sönderslagna armén, vilket ledde till ekonomisk utmattning. Högerfraktionen lyckades den 15 maj 1971 under ledning av Sadat att ensam dominera landet och grep alla sina tidigare allierade och bildade en ny allians med den gamla borgerligheten och det muslimska brödraskapet.

Den nya ekonomiska politiken al-infitah, öppenhet, innebar öppenhet mot västmakterna och det internationella kapitalet. Denna omvändning i politiken behövde en ny ideologi. Både den egyptiska nationalismen och arabsocialismen hade prövats tidigare och ingendera kunde svara mot behovet av integrering i den internationella marknaden eftersom de byggde på att hindra utländska mångnationella företag att dominera den nationella marknaden. Islam fungerar dessutom som ideologi för etnisk mobilisering och var ett naturligt val för den nya makteliten. Islam kunde också användas mot den byråkratiska vänsterfraktionen genom att man anklagade den för samarbete med kommunisterna som förklarades vara otrogna.

Medlemmar i det muslimiska brödraskapet släpptes ur fängelserna och de grundade muslimska fundamentalistiska grupper för att bekämpa de vänsterradikala

studentrörelserna vid universiteten.27 Det skedde en islamiseringsprocess inom utbildning, media och det politiska systemet. Konstitutionen ändrades och shari'a blev en huvudkälla för lagstiftningen. Tidningarna, radio och television publicerade program och artiklar som förklarade de kristna vara otrogna och att de kristna hade förfalskat Bibeln. Sadat kallade sig den rättrogna presidenten och ändrade datum för presidentens tal till folket från nationaldagen till profetens födelsedag.

1972 började konflikten mellan muslimer och kristna när en demonstration brände en kyrka i en av Kairos förorter med anledningen att kyrkan inte hade statligt tillstånd. Det koptiska prästerskapet med stöd av den koptiska patriarken Shinouda III ledde protester genom demonstrationer till den brända kyrkan och en gudstjänst ägde rum där. I ett möte mellan Sadat och Shinouda III kom man enligt Shinouda III överens om att staten skulle utfärda tillstånd för femtio nya kyrkor varje år, men enligt Shinouda utfärdade staten inte mer än tjugofem tillstånd under alla de år president Sadat satt vid makten. En annan fråga som bidrog till konflikten mellan kyrkan och staten var befolkningsstatistiken som publicerades i slutet av 1976, i vilken kopterna beräknades vara 2,316,000. Kyrkan godtog inte detta antal och betraktade det i ett brev till premiärminstern som ett skämt. Enligt kyrkans beräkningar var antalet 8 miljioner.

Samtidigt diskuterades införandet av shari'a i alla media, vilket kyrkan betraktade som ett hot mot sin existens. En koptisk konferens samlades den 17 januari 1977 under ledning av Shinouda III och representanter för den koptiska minoriteten för att diskutera den rådande situationen. Konferensdeltagarna diskuterade religionsfrihet och protesterade mot statens politik angående synen på omvändelse från islam och påpekade att den stred mot grundkonstitutionen. De krävde också upphävandet av de bestämmelser som hindrade byggandet av kyrkor. Införandet av shari'a som allmän lag betraktades av deltagare som ett sätt att tvinga kristna att anta islam. Man krävde att äktenskapskontrakt skulle gälla även om en av makarna omvände sig till islam. Deltagare krävde också en rättvis maktfördelning i form av större andel av höga statliga tjänster för kristna och flera representanter i parlamentet. Slutligen krävde de avskaffandet av censuren av kristna skrifter och stopp för alla skrifter som smädade kristendomen. Konferensdeltagarna utlyste tre dagars fasta och sände sina krav till Shinouda III för att han skulle vidta lämpliga åtgärder. Konferensens resolution visade en stark koptisk egyptisk identitet när den framställde kopterna som Egyptens ursprungliga befolkning.

Den högsta domaren vid högsta domstolen hävdade att shari'a skulle införas och att alla medborgare i landet skulle underkasta sig lagen. Al-Azhars shaykh kallade de fundamantalistiska grupperna och de islamiska organisationerna till en motkonferens som krävde att all lagstiftning som motsade shari'a skulle förklaras ogiltig. Ingen har rätt att diskutera, förskjuta eller införa shari'a steg för steg. En kommitté bestående av ulama vid al-Azhar formulerade gränser för shari'a och shayken vid al-Azhar förklarade att det inte krävdes att parlamentet beslöt om åtgärder eftersom Koranen existerade före parlamentet. Den heliga synoden höll ett möte den 30 augusti1977 som resulterade i ytterligare tre dagars fasta. Några biskopar överlämnade synodens resolution till presidenten. Shinouda höll ett tal, i vilket han vägrade att acceptera shari'a som lagar vid dömandet av kristna och visade sin upprördhet över att religion håller på att ersätta den nationella identiteten.

Sadat anklagade i median Shinouda för att vilja vara politiker och bilda en koptisk stat i södra Egypten och att han sade sig ha information om att kopter genomgick militär träning i Libanon och använde kyrkorna som militära förråd. Dessa anklagelser ledde till en öppen konflikt mellan muslimer och kristna. Kyrkor brändes, minderåriga kristna flickor kidnappades och blev enligt sina föräldrar tvungna att gifta sig med muslimer, kristnas affärer och studenter på universiteten trakasserades. Synoden möttes och förklarade att man aldrig skulle acceptera de islamiska begränsningarna angående al-Reda, och de skall följa alla kristna som konverterar till islam för att återvända dem till den kristna tron. Synoden inställde påskfirandet i protest genom att inte ta emot statliga representanter inför firandet som var brukligt. Våldsamma strider utkämpades mellan kristna och muslimer några månader senare, där användes vapen, vilket ledde till många offer på båda sidorna. Exilkopternas aktivitet under Sadats resa till USA förtretade presidenten. När han kom tillbaka avsatte han Shinouda från sitt statliga ämbete och höll honom i husarrest i klostret al-Anba Bishoui. Sex biskopar greps samtidigt med 1536 andra från alla möjliga politiska riktningar. En månad senare, den 6 oktober 1981 mördades Sadat av en grupp från al-Jihad.

Den bräckliga allians som styrde Egypten var oenig i sin politik. Det var en ekonomisk politisk konflikt mellan å ena sidan den lägre medelklassen och andra sidan den högre byråkratiska eliten och den gamla högre medelklassen. Den lägre medelklassen, det muslimska brödraskapet och dess nya fundamentalistiska grupper ville skapa en religiös stat som byggde på en etnisk religiös identitet som kunde få till stånd sociala förändringar. al-Infitah hade inneburit en ekonomisk katastrof för dem. De rika blev rikare och de fattiga blev fattigare. De fick starkare stöd efter den iraniska revolutionen. En undersökning visar att de flesta av al-Jihadrörelsens medlemmar tillhör den lägre medelklassen och åldersgruppen 20-30 år.

Kyrkan beskylldes för samarbete med västerländska multinationella företag. Haykal, som var Sadats informationsminster, anklagade Samoueil, biskop för sociala frågor, för att samarbeta med dessa företag och för att hjälpa den kristna eliten att bli agenter för dessa företag. Samoueil var den koptiska kyrkans representant i Världskyrkorådet. När han dog fann man enligt Haykal 20 miljoner engelska pund på hans bankkonto. Denna summa testamenterade han till kyrkan. Relationen mellan den koptiska kyrkan och Världskyrkorådet användes som bevis i många konspirationsteorier. Relationen mellan den koptiska kyrkan, USA och den internationella sionistiska rörelsen uppfattades som ett hot mot den egyptiska staten och sedan mot islam. Fundamentalisterna ansåg att kyrkan stödde sig på dessa organisationer för att hindra införande av shari'a. Med anledning av detta kunde de förklara de kristna som fiender till islam. Som följd härav kunde man utfärda en fatwa som tillät medlemmar i fundamentalistiska grupper att tillskansa sig kristen egendom.

De politiska och ekonomiska omständigheterna har förändrats under de nästan tjugo år som Mubarak har suttit vid makten. Sovjetunionen har kollapsat, de vänsterradikala grupperna håller på att försvinna och den ekonomiska liberalismen börjar stabiliseras i landet. Alliansen mellan staten och det muslimska brödraskapet behövs inte längre, men det talas om att det pågår en maktkamp mellan konservativa och modernister på regeringsnivå. I början lät Mubarak det muslimska brödraskapet komma in i parlamentet men senare ställdes många av dem inför domstol och många ledare fängslades.

Särskilt under de senaste åren har relationen mellan regeringen och de muslimska grupperna förändrats. Staten har gått uti öppen militär kamp mot dem och har lyckats eliminera dem i de stora städerna. I södra Egypen, där det andelen kopter i befolkningen är högre än i andra delar av landet, har fundamentalisterna fortfarande många sympatisörer. Denna del av landet betraktas som den fattigaste. Med anledning av detta är konflikten mellan kristna och muslimer akut.

Relationen mellan kyrkan och staten förbättrades under Mubarak. Shinouda släppdes fri i början av 1985. Han tog avstånd från exilkopterna men fortsatte ändå att representera den koptiska minoriteteten politiskt. De politiska frågar som han drev handlade mest om tillstånd att bygga kyrkor, om maktfördelning och kopternas möjligheter att uppnå höga politiska ställningar och om deras andel i parlamentet och om hur kopterna skulle behandlas om shari'a infördes. Relationen mellan kyrkan och al-Azhar har förbättrats markant och både patriarken och shaykh al-Azhar möts oftare och man talar idag om dialog istället för konflikt. Även demokratiseringsprocessen fortskrider.

En kristen advokat, Mourice Sadiq, har bildat ett centrum för mänskliga rättigheter. Han beskyller öppet staten för att utöva diskriminering av kopterna. Förutom frågan om byggande av kyrkor och oegentligheter i statistiken angående kopternas antal beskyller han staten för att utöva diskriminering både inom utbildningssystemet och i arbetslivet. Beträffande utbildningssystemet hänvisar han till att kristna är tvungna att göra sina tentamina under juldagen och påskdagen och att kristna inte får studera vid det statliga universitets al-Azhar. I centrumets rapport nämns fall där en domstol i ett skilsmässofall gav vårdnaden av barnen till den av föräldrarna som hade konverterat till islam. Domstolen hänvisade i sin dom till att den konverterade hade rätt till vårdnaden oavsett om det är modern eller fadern eftersom denna skulle uppfostra barnen i islamisk tradition.

Relationen mellan kristna och de fundamentalistiska grupperna har förvärrats under Mubarak. Man räknar med att antalet dödade kopter översteg det antal kopter som dog under krigen med Israel. De muslimska fundamentalistiska grupperna anklagas dessutom för kidnappning och våldtäkt av omyndiga flickor som har tvingats gifta sig med medlemmar i dessa grupper. Det egyptiska centret för mänskliga rättigheter nämner nitton olika fall i sin rapport. Fundamentalisterna anklagas också för att ha mördat mer än fyrtio kopter i södra Egypten under de senaste tre åren när de vägrade betala jizya. Det har förekommit folkliga demonstrationer mot renovering och byggande av kyrkor. Kyrkor och även koptiska hus och koptisk egendom har bränts. Dessutom har det skett massakrer både i kyrkor och i byar där det bor enbart kristna.

Maktkampen mellan staten och de muslimska fundamentalistiska grupperna leder, enligt mig, till att kristna blir offer i dubbel mening, d v s om man betalar jizya så betraktas detta från statens sida som hjälp till terroristerna och om man inte betalar så dödas man av fundamentalisterna. Man använder sådana dåd för att locka mediernas uppmärksamhet och för att destabilisera den egyptiska ekonomin genom att sabotera turismen och nya investeringar. Ekonomiska svårigheter leder till folkliga uppror som kan föra fundamentalisterna till makten.

I och med det franska fälttåget mötte den egyptiska kulturen den europeiska. Den turkiska ockupationen av Egypten hade isolerat Egypten från omvärlden och låtit landet stagnera under hela 1500-1600- och 1700-talet, då Europa var i ständig utveckling. Samtidigt fick ingen lämna eller besöka Egypten utan tillstånd från Istanbul. Napoleons fälttåg var både ett militärt och ett kulturellt fälttåg och det egyptiska folket blev chockerat över den avancerade vetenskap som den franska militären förde med sig. Därför ansåg Muhammad Ali, det moderna Egyptens grundare som kom till makten efter fransmännens uttåg, att det var nödvändigt att använda den nya europeiska vetenskapen. Han anställde européer och skickade studenter till Europa för både vetenskapliga och språkliga studier. Syftet var att sätta igång den egyptiska utvecklingen och att modernisera armén. Dessa studenter kom tillbaka och påverkade av den västerlänska kulturen, vilket tydligt framgår i Rafi' al-Tahtawis bok -Talkhis al-Ibriz fi Tarikh Bariz'. Olika riktningar uppstod vid mötet mellan den kristna västerländska kulturen och den islamska kulturen. Den första krävde en inre utveckling av egyptiska islamiska tänkesätt. Muhammad 'Abdu (1839-1905), som var en de främsta ulama vid al-Azhar framlade en modell för reform, som bygger på att skilja mellan islams grundläggande dogmer och dess sociala läror och lagar. Lagen och samhällets moral utgör tillämpningar av vissa allmänna principer på speciella omständigheter. Dessa principer återfinns i Koranen och kan accepteras av det mänskliga förnuftet och när omständigheterna förändras bör de också ändras. I den moderna världen är det de muslimska tänkarnas uppgift att relatera förändringar i lagar och sedvänjor till oföränderliga principer och därigenom ge dem gränser och inriktning. 'Abdu trodde att det islamska samhället var tillräckligt starkt och flexibelt för att kunna anpassa sig till det moderna livet och den vetenskapliga världen utan att förlora sitt andliga innehåll. Profeten Muhammad hade aldrig avsett att islam skulle vara statiskt eller oförmöget till utveckling. Dogmer som kan formuleras och försvaras av förnuftet har emellertid förts vidare av en rak linje av tänkare, al-salaf al-salih, de rättfärdigas förfäder.

Denna tankegång utvecklades ytterligare av 'Abdus främste anhängare Rashid Rida (1865-1935). I försvaret av islams oföränderliga dogmer skulle han närma sig den hanbalitiska tolkningen av dem och senare den wahhabitiska tolkningen. Denna rikning kallas salafiya, traditionella, och håller hårt på ijtihads princip och vikten av att hålla -tolkningens dörr' öppen. Riktningen blev så småningom negativ till västerländsk liberalisering och rationalitet.

Vid sidan av denna riktning som jag kan kalla de moderna islamisterna uppkom en politisk religiös rörelse 1928, al-Ikhwan al-Muslimun, det muslimska brödraskapet. De ville utmana nedtonandet av islam i samhällslivet och försvara religionen mot sekulariseringen. De tyckte att moderniseringen hade gått för långt i det islamiska samhället och ville återvända till islams fundament och dess tradition, som källa för alla samhälleliga och politiska system. De blev fientliga till det västerländska och anklagade väst för att förstöra den egyptiska islamiska kulturen och kallade moderniseringen al-Taghrib, vilket innebär att man efterliknar en främmande kultur och dess politiska system på bekostnad av den inhemska arabiska och islamiska kulturen. Det bästa examplet på denna process är enligt de konservativa upphävandet

av shari'a, den islamiska lagen, och ersättandet av den med institutionella franska lagar.

En tredje riktning uppstod vid mötet mellan den kristna västerländska kulturen och den islamska kulturen, nämligen sekularisterna. De ansåg att civila och religiösa frågor borde hållas isär och att vars och ens religiösa tro är en privat angelägenhet. 'Ali 'Abd al-Raziq ansåg att kalifatet inte var ett nödvändigt system för islam, medan Khalid Muhammad Khalid stödde idén om en sekulär stat, där religionen skulle hänföras till den moraliska och andliga sfären. Vid sidan av denna rikning uppkom en ny strömning som ville avmytologisera Koranen. Detta framgår tydligt, enligt min mening, i Abu-Zeids böker.

Al-Gabiri anser att den kulturella kris, som det arabiskt tänkande upplever handlar om att man har två olika synsätt på samhället. Båda synsätten bortser från de verkliga omständigheterna och presenterar två overkliga modeller, den ena är hämtad från det förflutna och den andra från framtiden.

På den kristna sidan bestämde den största delen av den koptiska eliten sig tidigt för modernisering genom att skicka sina barn till missionsskolor och till högre utbildning i Europa. Salama Mousa sammanfattade sin syn på modernisering så här:

-Jag kan inte föreställa mig en modern väckelse i ett österlänskt land som inte grundar sig på de europeiska principerna om frihet, jämlikhet, konstitution, och en vetenskaplig syn på universum.

Trots att den koptiska minoriteten bestämde sig att stödja sekulariseringen av staten har innehavarna av kyrkliga ämbeten fört en hård kamp mot denna sekulariseringsprocess inom kyrkan. Påven och biskoparna kämpade för att behålla sina priviliger och anklagade lekmännen för att vara påverkade av protestantiska tankegångar. Lekmännen sökte stöd hos staten och fick det men endast under de perioder då staten kontrollerades av demokratiska krafter. I prästerskapets klagomål till staten kontrade kyrkan med att påpeka att det är traditionerna som determinerar förhållandet mellan kopterna och staten. Lekmännen hänvisade däremot till bibeln där det inte står något om särskilda privilegier för prästerskapet. Under wafd-partiets majoritetsregering kunde den sekulära eliten flytta fram sina positioner i konflikten. De stiftade familjelagar, beslutade över de ekonomiska tillgångarna och till och med avsatte biskopar. Men under minoritetsregeringar och efter militärkuppen 1952 fick prästerskapet representera och styra kyrkans angelägenheter.

Mötet mellan islam och kristendomen påverkas i Egypten i hög grad av konflikten mellan modernister och konservativa. De kristna står för modernisering och misstror de konservativa för deras uppfattning om kristna som ahl-al-dhimma., -skyddsfolk'. De kristna anser att synen på dem som ahl al-dhimma är en inskränkning av deras medborgerliga rättigheter och förknippar alltid begreppet med förföljelsen under vissa tidigare perioder under de islamiska väldena. De konservativa har fortfarande svårigheter med att finna en lösning på detta problem, vilket jag utreder utförligt i kapitel fyra.

Missionen har varit en grundsten i den kristna tron sedan kristendomens uppkomst. Kristus sände ut sina lärjungar till alla världens hörn för att predika hans budskap. Den europeiska och amerikanska moderna missionen som riktade sig till Egypten

hade dock en annan karaktär. Den bedrevs till övervägande del av protestanter och representerade en ny civilisation i och med sin politiska och kulturella karaktär.

När missonärerna kom till Egypten hade de koptiska prästerna mycket låg utbildning. De beskrevs av missionärena som obildade som använde sig av vidskepelse i sin verksamhet. Därför var det inte märkligt att den koptiska patriarken Petrus VI (1830) gick med på att starta en skola som skulle utbilda kopter och lät missionärerna driva den. Både muslimer och kristna fick tillträde till dessa skolor för att kunna fylla behoven hos den växande byråkratin inom statsapparaten. Missionärerna använde utbildningen för att närma sig det egyptiska folket eftersom behovet av utbildning var stort och de på detta sätt kunde påverka egyptiska tänkesätt. Någon åtskillnad mellan den västerländska kulturen och kristendomen existerade inte hos missonärerna. De uppfattade stagnationen i den egyptiska samhället som orsakad av religionen, både den koptiska kristna och den muslimska.

De mest inflytelserika missionärer som verkade under senare delen av 1800-talet var två protestantiska anglikaner. Den första ledande gestalten är Hogg som kom till Egypten från Skottland. Han var påverkad av den evangeliska väckelsefromhet som hade inflytande i Skottland under denna tid och den splittring som skedde inom den skotska statskyrkan. I början verkade han inom koptiska kyrkan, särskilt på landsbygden i södra Egypten, där kopterna utgjorde en stor andel av befolkningen. Han eftersträvade andlig väckelse inom den koptiska kyrkan och fick stor hjälp från betydande koptiska familjer som ville ha engelska medborgerliga rättigheter för att därmed bättre kunna hävda sig gentemot den egyptiska staten. Så småningom bannlyste den koptiska patriarken Hogg och han blev tvungen att starta protestantiska församlingar.

Den andra stora missionärsgestalten är den amerikanska presbyterianen Andrew Watson som verkade genom American Board of Commissions for Foreign Mission (ABFM) som hade en annan uppfattning om hur missionen skulle bedrivas. Watson var också en son av sin tid. Han var påverkad av uppfattningen att hela det amerikanska samhället borde vara kristet eller det som kallas A Christian America, då statskyrkorna var avskaffade. Samtidigt skulle åtskillnaden mellan politik och kristendom suddas ut. Watson ville kristna hela det egyptiska samhället och civilisera det enligt den västerländska modellen. Han verkade därför huvudsakligen i Kairo och hade det nuvarande amerikanska universitetet som centum för sin verksamhet. Detta blev ett centrum för modernister och kritiskt tänkande genom att i undervisningen använda böcker som kritiserade islam.

Konflikten mellan de två teologiska missionärsskolorna blev tydlig när den nya protestantiska synoden motsatte sig en konsert vid det amerikanska universitetet och motsättningen resulterade i separation mellan synoden och universitet. Enligt synoden skall missionrörelsen inte delta i sådan verksamhet. Skillnaden mellan de två sätten att missionera som företräddes av dessa båda missionärers skolor påverkade i min mening den koptiska kyrkan politiskt och teologiskt. De som studerade vid amerikanska skolor verkade i det politiska livet både som kristna och som medborgare medan de som påverkades av Hoggs skola verkade inom den koptiska kyrkan för att reformera den och använde samma metoder som den missionärskola som Hogg representerade.

Inom utbildningen bedrev missionärerna en undervisning, inom vilken gränserna mellan det kulturella och det religiösa suddades ut. ür 1896 drev ABFM 168 skolor i vilka 11014 egyptier studerade. Dessa studenter blev i sin tur, som jag ser det, det koptiska utbildade skiktet som verkade för reformer i den koptiska kyrkan. Den koptiska patriarken Makarios var en av de som studerade vid dessa skolor. De blev också lärare vid den koptiska kyrkans skolor som startades för att motverka att kopter skickade sina barn till missionsskolorna.

Missionärerna var engagerade i socialt arbete. De uppförde sjukhus och barnhem. Liknande verksamhet startades av koptiska lekmän vilket ledde till att de organiserade sig och så småningom krävde större roll i handhavandet av kyrkans affärer. Social verksamhet blev en viktig verksamhet för den koptiska kyrkan. Missionärerna startade också söndagskolor år 1914, i vilka koptiska elever, som inte gick i missionsskolorna, undervisades i religion. Den koptiska söndagskolan som startade år 1918 blev en rörelse som samlade alla bildade koptiska reformister. Denna rörelse påverkades enligt mig av Watsons skola och verkade och verkar än idag som en socialiseringsinstitution för koptiska barn och för nya koptiska generationer. Vid sidan av kristendomsundervisning drev denna rörelse undervisning i nationell tillhörlighet.

Under revolutionen 1919 mot den engelska kolonialmakten deltog den koptiska kyrkan aktivt som kyrka i protestaktionerna och kyrkorna öppnades för revolutionära möten. Den generation som uppfostrades i söndagsskolan kom att utgöra de två viktigaste rörelser som påverkar det koptiska samhället, nämligen rörelsen Den koptiska nationen som verkade under 50-talet och verkar bland exilkopterna idag och munkrörelsen som kunde styra koptiska kyrkan från och med slutet av 50-talet.

Det egyptiska utbildningssystemet bygger på traditionen att lära sig utantill. Kritiskt tänkesätt existerar inte. Den politiska och ekonomiska eliten studerar på utländska privatskolor och därefter vid det amerikanska universitet eller i väst, medan medelklassen och resten av befolkningen skickar sina barn till al-Azhar eller till de statliga skolorna och universiteten. Denna segrationen leder till två olika tänkesätt som är grunden till den kulturella och religiösa konflikten. Detta märks tydligt även på det amerikanska universitetet, som representerar den högsta utbildningsnivån i Egypten. När en lärare gav sina studenter boken -Muhammad' av Maksim Rodinson för att analysera den kritiskt ledde detta till stor upprördhet i egyptiska media. Under juni månad skrevs ett tiotal artiklar i tidningarna i vilka man angrep läraren. Han kände sig hotad och han avstängdes också från undervisningen.

Vid al-Azhars skolor och universitet studerar en och en halv miljon muslimska studenter. Där har man en fanatisk uppfattning om kristendomen. På de statliga skolorna har det skett en genomgripande islamisering. Även kristna flickor tvingas bära slöja, nationalsången har bytts mot koranläsning och kristna elever tvingas lära sig koransuror utantill i vilka de beskrivs som otrogna. Kristna studenter samlas i vissa klasser för att undvika att de har en omfattande kontakt med muslimer. I dessa klasser finns det dock också muslimer. De kristna tvingas lämna sina klassrum under religionsundervisningen för att få sin religionsundervisning i ett annat klassrum, som ofta inte finns. I de böcker som studenterna förväntas kunna utantill står det att -

människan har fötts med en ren tankevärld men denna kan besudlas av föräldrar som är kristna eller judar.

På universiteten har kristna studenter svårt att avancera i sin utbildning. Idag finns det inga kristna universitetsrektorer, fakultetsdekaner eller institutionsprefekter. Både vid de juridiska fakulteterna och vid lärarhögskolorna innehåller kurslitteraturen fanatiska böcker som förknippar religionsfrihet med jizya. Enligt al-Atar, rektor för den juridiska fakulteten i Asyut ska kristna tvingas till islam om de inte betalar jizya. I kurslitteraturen vid lärarhögskolan vid Asyut-universitetet beskrivs kristendomen som en religion som till en början innehöll avgudadyrkande element och som sedan har utvecklats till en avgudadyrkande religion.

Man beräknar att 20% av sändningstimmarna i televisionen och radion innehåller islamiska program. De kristna programmen har i genomsnitt fem timmar om året. De islamiska programmen visar kristendomen och den kristna världen på ett negativt sätt. Al-Sha'rawi, som predikar varje vecka på fredagarna ironiserar över den kristna tron. Detta förekommer även i underhållningsprogram, t ex sändes två såpoperor med detta tema under februari 1996. Den ena handlar om en amerikanska och den andra om en österrikiska som har konverterat till islam eftersom de inte har funnit trygghet i sina hemländer eller i sin religion. I barnprogram om Egypten före den islamiska erövringen beskrivs kristna som ett folk som offrade barn.

De koptiska kyrkohistorikerna å andra sida skriver i sina böcker att kopterna utsatts för en ständig förföljelse av både muslimerna och de muslimska härskarna. Den koptiska munken Antonious al-Antoni ger i sitt arbete Wataniyet al-Kanisa al-qibtiya wa Tarikhaha en detaljerad beskrivning av de förföljelser kopterna utsattes för under den islamiska historien. Dessa faktorer visar att socialiseringen av ungdomen är en av de viktigaste orsakerna till den konfliktsituation som råder i Egypten. Man lär sig fördomar om de andra.

Efter kriget 1967 drabbades den egyptiska ekonomin av nedgång och särskilt i samband med det som kallades liberalisering av ekonomin, al-infitah, fick inflationen fart. Under denna tid kunde de andra arabiska staternas ekonomi blomstra till följd av oljekrisen 1973 medan den egyptiska staten uppmuntrade sina medborgare till individulla lösningar genom emigration. Samtidigt förbättrades relationerna till USA och Västeuropa, där ekonomin var i full fart och behovet av immigranter stort. Miljontals egyptier utvandrade både till arabländerna och till Västeuropa för att få tillfälle att arbeta eller för permanant bosättning.

Många kristna föredrog att resa till USA, Kanada, Australien och Västeuropa särskilt efter krisen mellan kyrkan och staten 1972 och det som uppfattades av dem som diskriminering. Under Shinouda III växte antalet koptiska kyrkor utomlands från 3 till 150 kyrkor. De kristna egyptierna i väst hamnade i länder där religionsfrihet är en självklarhet och jämförde situationen med sitt hemland. Många av dem betraktade sig själva som exilpolitiker och grundade organisationer för att driva koptiska ärenden. Den mest kända organisationen är The Coptic Association i USA som spelade en viktig roll i konflikten mellan Shinouda III och Sadat. Shinouda III använder dessa organisationer som en maktfaktor i sina argumentation. De koptiska organisationerna utnyttjar globaliseringsperspektivet för att befrämja mänskliga rättigheter och religiös frihet och utnyttjar den egyptiska statens beroende av bistånd från väst i sin

argumentation. Den egyptiska regeringen pressas hårt av världsopinionen när den koptiska minoriteten utsätts för angrepp eller särbehandling av fundamentalister eller den statliga administrationen. Den amerikanska presidenten Carter uppgav efter ett möte med den koptiska patriarken, Shinouda III och den egyptiska ambassadören i Vita huset 1977 att man inte kan ignorera -åtta' miljoner kopters existens.

The Coptic Association kunde så småningom förena många andra koptiska politiska organisationer i Västeuropa, USA, Kanada och Australien i det som kallas The International Coptic Federation och använder alla metoder för att påverka situationen i Egypten. De ordnar demonstationer, köper stora annonser i stora amerikanska tidningar under presidentens resor till USA i vilka de beskyller den egyptiska staten för att använda sig av legalised diskriminering mot den koptiska minoriteten och söker stöd hos världsopinionen, den amerikanska kongressen och FN för att vidta straffåtgärder mot den egyptiska staten. Den 14 maj 1988 lyckadesThe International Coptic Federation tillsammans med andra organisationer att införa straffåtgärder från The United States House of Representatives avseende det som kallas The Freedom from Religious Persecution även kallat Wolf-Spector, vilket orsakade spänning och misstro mellan den egyptiska staten och koptiska emigranter. De beskylldes i medierna för att vara förrädare.

De muslimska emigranternas vistelse i gulfstaterna har däremot lett till en förstärkning av den islamiska identiteten. De har bott där i åratal och påverkats av dessa länders politiska struktur och deras kultur och trosföreställningar. I dessa länder finns ingen religiös pluralism och man betraktar rikedomarna där inom ramen för de religiösa, politiska och kulturella strukturerna vilket medför att man ser dessa rikedomar, d v s oljan, som naturens gåvor eller -gudagåvor'. När man åker tillbaka till Egypten vill man naturligtvis påverka det politiska och sociala livet. Kristna betraktas som ett hinder för en välfärdsstat i landet och dessutom motsätter sig den koptiska kyrkan shari'a. De startar islamiska företag, som skall fungera enligt shari'as ekonomiska regler, och anställer enbart muslimer, vilket leder till att kristna företagare enbart anställer kristna.

Många ulama reste också till oljestaterna och kom tillbaka med en annan uppfattning om kristna än de hade haft tidigare bl a al-Sha'rawi som fick stor uppmärksamhet i egyptiska media. Oljestaterna finanserade många sociala verksamheter för enbart muslimer för att införa de islamiska sederna. Några oljeschejker finansierade de muslimska fundamentalistiska grupperna och bekostade militära träningsläger för att skicka dem till Afghanistan för att kriga mot sovjetarmén. En sådan verksamhet bedrevs i Kairo fram till 1995. Den leddes av den saudiska mångmiljonären Usama ben Laden som i dag betraktas som terrorist i många länder.

Svagheten i de sociala och politiska systemen i de muslimska staterna och senare i det osmanska riket ledde till stagnation inom fiqh, den islamiska rättsvetenskapen, som förnyade shari'a och anpassade den till politiska och sociala förändringar under perioder då islam blomstrade. Stagnationen i fiqh ledde till att ijtihad, de rättslärdas ansträngningar, inte kunde ha samma inflytande på det kulturella livet som tidigare. De kristna hade ingen särskild lagstiftning och använde därför också shari'a som familjerätt. Under intryck av västmakterna inrättades en särskild domstol för

utländska medborgare som levde i det osmanska riket och följaktligen också i Egypten.

Under skapandet av det moderna Egypten inrättade khediv Ismail nationella domstolar som använde sig av fransk lagstiftning och tillämpandet av shari'a inskränktes till domstolar för familjerätt. Målet var att omvandla Egypten till en europeisk stat genom en anpassning till europeisk juridisk tradition. Ismail fick en fatwa från en av al-Azhas ulama, Makhluf al-Minyawi, som innebar ett medgivande att de franska lagarna inte stod i motsättning till shari'a.

Statsreligionen diskuterades i konstitutionsutskottet efter självständigheten från England 1923. Frågan var om islam skulle stå som statsreligion i konstitutionen och om den kristna minoriteten skulle få ett bestämt antal ledamöter i parlamentet. Konstitutionen utnämnde islam till statsreligion eftersom majoriteten av folket i Egypten var muslimer. Ingen hänsyn togs till de sekulära principer som konstitutionen byggde på. Konstitutionen undvek också att ge den kristna minoriteten särskild kvotering. Under det senaste valet utsåg regeringspartiet ingen kristen till kandidat, vilket ledde till att ingen kristen lyckades komma in i parlamentet. Kristna får uppfattningen att de är marginaliserade i det politiska livet.

Den egyptiska konstitutionen och lagarna förlorade sin auktoritet bland medborgarna på grund av de många ändringar som gjordes som uttryck för statsapparatens övermakt och de otaliga lagar som instiftades utan någon politisk eller social plan. Valen förklarades flera gånger ogiltiga och parlamentets auktoritet försvagades av flera skandaler när narkotikahandlare och korrupta statstjänstemän blev ledamöter. Undantagstillstånd utfärdades och lagen användes som ett redskap för att uppfylla statens och den politiska elitens behov att legitimera sitt maktinnehav och kunna föröka sin kapital. Förtroendet för det politiska systemet har varit minimalt under de senaste åren. En undersökning visar att av de tillfrågade är det 88% som inte kan tänka sig att rösta på något särskilt parti, 52 % har röstkort och 20 % av denna kategori röstade i det senaste valet.

Enligt marknadsekonomin skall staten inte skipa rättvisa mellan samhällsklasserna utan genom lagstiftning bevara freden i landet. Korruptionen blev i själva verket den verkliga lagen och den politiska eliten uppmuntrade till korruption för att kunna behålla sitt grepp över samhället. I ett sådant samhälle blomstrar våldet både från statens sida och från de förtryckta sociala gruppernas sida och lagen förlorar sitt stöd bland medborgarna. Därför sökte de förtryckta sociala grupperna trygghet i de gamla lagsystemen. Den religiösa lagen kom i första hand särskilt när staten legitimerade sig med den. Kyrkan och de kristna var det hinder som stod i vägen för denna förändring.

Under detta århundrade har statsapparaten ändrat sin nationella identitet minst tre gånger. Idag vet jag inte vilken identitet staten har eftersom den använder flera olika identiteter. Före 1919 var Egypten formellt en del av khalifatsystemet och islam var den politiska identiteten för medborgarna. Minoriteter var antingen skyddade av staten, skyddad andra kristna stater eller hade utländskt medborgarskap. Efter 1952 förvandlades det egyptiska kungadömet till den Förenade Arabrepubliken och efter 1971 förvandlades Egypten till Arabrepubliken Egypten. Efter det militära nederlaget 1967 drabbades det egyptiska folket av en identitetskris. Det fanns ingen förklaring

till detta nederlag och vissa tolkningar sökte en förklaring i religionen. Staten uppmuntrade dessa tendenser och detta gav upphov till en konfliktsituation mellan två identiteter, nämligen den kristna och den islamiska.

I början av 1900-talet fanns det två uppfattningar om den egyptiska nationella identiteten. Enligt den ena var endast kopterna egyptier. De är både faraos och kristna martyrers barn. Den koptiska kyrkan var den organisation som samlade de flesta av dem, medan muslimerna betraktades som araber och jämställdes med alla andra främmande folk som greker, turkar, engelsmän o.s.v, som bosatt sig i Egypten. Denna uppfattning kan jag se i rörelsen Den koptiska nationen och i exilkoptiska media. Den andra uppfattningen såg egyptiska kristna och muslimer som ett enda folk med olika religioner. Muslimerna var kopter som konverterade till islam. Denna uppfattning blev Wafdpartiets ideologiska princip.

En ytterligare uppfattning om den egyptiska nationliteten framförs av Luwis 'Awad. Han uppfattar Egyptens kultur och dess identitet som en del av medelhavskulturen. Han ser arabismen som en fara eftersom den innehåller religiösa element. Milad Hanna utvecklar denna idé om medelhavskulturen till att Egypten vilar på sju pelare: den faraoniska, den grekiska-romerska, den koptiska, den islamiska, den arabiska, den afrikanska och den medelhaviska. Dessa pelare bildar tillsammans den egyptska identiteten. Han anser att det har skett en ömsesidig påverkan som har gett upphov till en särskild gemensam folkreligion. De kristna köper på profetens födelsedag en docka av socker föreställande en jungfru som han tolkar som Isis eller Maria, madonnan. Både kristna och muslimer gör utflykter under påsken. Både den egyptiska kristendomen och islam i Egypten har sin egen nationella form. Den koptiska kyrkan spelade en ledande roll under den tidiga kristendomen men avlägsnade sig senare från de andra kristna samfunden när de försökte påverka den. Islam i Egypten har en nationell form såtillvida att när kristna konverterade till islam så konverterade de till den shi'itiska islam under den fatimidiska dynastin. Denna form av islam har många likheter med kristendomen. Även när muslimerna övergav shi'ismen och blev sunniter behöll man många shi'itiska element i folkreligionen.

Brödraskapet representerar den andra ritkningen. De ansåg däremot att en nationell identitet splittrar den islamiska gemenskapen, ummah, den islamiska nationen och islam skulle vara den enda politiska identitet som skulle förena människor.

Den tredje rikningen betraktade det arabiska språket och den arabiska kulturen som en politisk identitet oavsett vilken religion man hade. Kopter splittrades i denna uppfattning. Majoriteten av kopterna var misstänksamma mot den arabiska identiteten eftersom det innebar att de blev en liten minoritet bland de många andra minoriteterna i arabvärlden. De uppfattade den arabiska identiteten som en del av islam. De kände koptiska ledaren Makram U'bayd ansåg däremot att kopterna är en del av den arabisk-muslimska världen och var en av de första politiker som strävade till för arabiska enhet i Egypten.

Idag diskuterar man om kristna i Egypten utgör en etnisk minoritet, en religiös minoritet eller ingendera. Orsaken till detta är FNs konferens som skulle hållas i Kairo 1996 men som på grund av många politiska svårigheter flyttades till Cypern. Denna konferens aktualiserade minoritetsdebatten. Den första uppfattningen anser att kopterna är en religiös minoritet. De har utsatts för diskriminering på grund av sin religiösa tillhörighet. Därför bör de betraktas som en minoritet i enlighet med FN:s

förklaring om minoriteters rättigheter av år 1992. Denna uppfattning kan jag tydligt se hos Ibn-Khalduns centrum för utvecklingsstudier, som leds av Sa'd al -Din Ibrahim.

Den andra uppfattningen går ut på att kopterna varken är en etnisk eller en religiös minoritet utan att de har arabiserats och har tillägnat sig den arabiska och islamiska kulturen. Abu Saif Yousif anser att man inte ska dela in folk enligt religiös tillhörighet, eftersom detta bortser från klasstillhörighet. Kopterna använder liksom alla andra kristna araber det arabiska språket med dess symboler som sina religionssymboler genom det som kallas folkreligion. Om den religiösa identiteten får dominera över den nationella innebär det att man delar upp världen mellan islam, kristendom, buddhism, m fl och låter de multinationella företagen dominera politik och ekonomi och därigenom hela samhällsstrukturen.

Ghrighourious är biskop för teologiska studier, den koptiska kulturen och vetenskaplig forskning och utnämndes till ämbetet som patriark år 1959. Han valdes dessutom in i den kommitté bestående av fem biskopar som ersatte påven Shinouda. Under 40-talet skrev han sitt mest kända teologiska verk, Maqalat fi al-Kitab al-Mukaddas, "Artiklar om Bibeln", som under många år fungerade som den koptiska kyrkans teologiska ståndpunkt i aktuella frågor. Under Kirullus VI representerade han den koptiska kyrkan vid politiska och teologiska möten.

Bibeln är en central källa för Ghrighourious argumentation och det förefaller som om han är påverkad av muslimska bokstavstrogna teologer eftersom han använder samma argumentation för att bevisa bibelns auktoritativa ställning. Bibeln är nämligen oföränderlig och källan till vetenskap, konst, medicin, lagstiftning osv.

Trots att bibelns mål är andligt, kunde inga vetenskapsmän förneka de vetenskapliga fakta som finns i den. Ju mer vetenskapen utvecklas desto mer bevisas det att bibeln är ofelbar, och att allt som står i den är sanning.

Enligt honom skall de kristna underkasta sig två makter, den första är andlig och representeras av kyrkan och den andra är världslig och representeras av statsmakten. Han stödjer sig på Bibelns text -Given alltså kejsaren, vad kejsaren tillhör, och Gud, vad Gud tillhör' (Luk 20:25). Därför måste kristna respektera den struktur som staten har och underkasta sig den faktiska makten med hela sitt samvete. Ghrighourious legitimerar detta med en bibeltext (Rom 13:1-7). Efter konflikten mellan kyrkan och staten 1981 talade han inför president Sadat några dagar efter straffåtgärderna mot kyrkan och upprepade elva gånger att kyrkan prisade Sadats politik inom och utom landet och hänvisade till att kyrkan underkastar sig kungar och presidenter enligt Bibeln (Rom 13:2).

Därför var det naturligt att han legitimerade statens olika strukturer under de tre faserna i det moderna Egyptens historia. Under den liberala kungliga perioden legimiterade han systemet med Paulus brev ( Kol 3:22-25) i vilket slavarna manas att

inte revoltera mot sina herrar. Under Nassers tid stödde han de socialistiska åtgärderna därför att den egyptiska socialismen enligt honom stod på religiös och andlig grund. Under al-infitah, öppenheten mot väst och multinationella företag, som Sadat införde prisade han denna politik och karakteriserade den som human, social, politisk och andlig. När Ghrighourious argumenterar för kyrkans roll i politiken anser han att trots att kyrkan inte blandar sig i politiken vägleder den sina medlemmar i det som är lämpligt för dem socialt och moraliskt.

Ghrighourious påverkades av den sekulariserade synen på statens roll. När han representerade den koptiska kyrkan i konstitutionsutskottet inför den planerade konstitutionen år 1971 föreslog han att islam inte skulle nämnas som statsreligion. När han märkte att hans förslag inte fick något stöd föreslog han att kristendomen också skulle nämnas genom att staten skulle erkänna den koptiska kyrkan som en nationell kyrka. Även detta lämnades utan åtgärd.

Beträffande de kristnas roll i politiken använder han politiska termer. Han anser att kristna lever på jorden i det fosterland där de föds och har samma rättigheter och skyldigheter som alla andra medborgare. Därför är det viktigt för de kristna att delta i politiken genom att framföra sina åsikter i politiska frågor. I så fall är det enligt honom svårt att ta något avgörande nationellt beslut som att införa shari'a'utan hänsyn till vad det innebär för de kristna. -Faran är att de kristna blir behandlade som andra rangens medborgare'. I ett föredrag för journalister klagar han över den hetsiga propagandan mot kristna i skolorna, på universiteten, i pressen och televisionen. Där framställs enligt honom kristna på ett hatiskt, förödmjukande sätt genom förakt för deras tro. Han anser att detta inte är en religiös fråga utan en politisk som använder religionen som täckmantel för att nå sitt mål. Därför vädjade han till presidenten och andra rättänkande muslimer att ingripa för att rädda den nationella enheten.

I diskussionen om tradition och modernitet tog Ghrighourious ställning för modernisering. Men enligt honom är moderniteten inte något västerländskt utan ett globalt fenomen, som bygger på österländska kulturer.

Vi alla i väst och öst går med snabba steg mot -humanism' som samlar oss alla i gemenskap (...). Folk och stater riktar sig mot en enda regering; politiskt och kulturpolitiskt. Förenta nationerna, FN, är den enda regering med säkerhetsrådet, Unesco och andra internationella organisationer som har medlemmar från både öst och väst och som har gemensam kunskap, konst, kultur och ekonomi. (....) Dialogen mellan väst och öst är en verklighet, vare sig vi vill det eller inte, varför ska vi förneka den eller vara rädda för den? Den ska läggas till vår tradition och inte förringas.

Påven Shinouda III var en av Söndagsskolans mest kända medlemmar, han var Söndagskolans generaldirektor i 40 år innan en av Matta al-Miskins lärjungar tog över för några år sedan. Tidigt under 40-talet, när han var fjorton år gammal, visade han sitt politiska intresse genom att skriva en dikt om den koptiska politiska ledaren Makram 'Ubayd. 'Ubayd kallade honom partiets poet. Shinouda studerade historia och engelska vid universitetet och sedan teologi vid det koptiska seminariet i Kairo och studerade senare vid officershögskolan. Denna utbildning påvisar, enligt mig, ett brinnande intresse för inrikespolitik och internationella kontakter. Shinouda liksom andra av Söndagsskolans välutbildade medlemmar i sin generation gick i kloster för att så småningom leda reformationen inom kyrkan inifrån genom att bli biskopar.

Shinoudas syn på förhållandet mellan kyrkan och staten är tydlig. Kyrkan skall vara ombud för de kristna inför staten i de frågor som rör de kristna som grupp. Han legitimerar detta teologiskt med bibeltexter. Att företräda de kristna är ett ansvar som Gud gav till prästerna genom ett gudomligt kall. De som kallades skulle fungera som fäder för sitt folk. Prästerna och särskilt biskoparna är Jesu efterföljare på jorden, Guds ambassadörer, änglar, herdar, fäder, lärare, ledare, vårdare och präster. Han använder också Moses-Farao-principen som finns i befrielseteologin för att legitimera prästens roll. Moses var utvald av Gud och tog ansvar för sitt folk genom att utmana Farao. Trots att Guds folk var den svaga parten i maktkampen kunde Moses med Guds hjälp besegra Farao och befria Guds folk. Denna tankegång påminner om corpus christianum, den västliga kristenhetens andliga och världsliga enhet.

I politiska sammanhang anser Shinouda:

Det finns två rättigheter, den privata och den allmänna. Den privata rättigheten innebär att -vi' kan förlåta med med motiv som kärlek och fred men den allmänna innebär att vi inte kan vara förlåtare eftersom vi inte äger den utan den är en samhällelig rättighet och samhället behöver omsorg för att den starka inte ska äta upp den svaga.

Shinouda är inte heller motståndare till användning av våld. Enligt honom finns det situationer i vilka man måste använda våld för att straffa dem som begår brott som kan förstöra samhället eller dess kulturarv. Förlåtelse i detta sammanhang kommer att leda till att dessa människor kan upprepa sina brott och uppmuntra andra att göra likadant. Våld är ett viktigt begrepp hos Shinouda. Han skiljer mellan två typer av våld, rättfärdigt och orättfärdigt. Med rättfärdigt våld avser han passivt våld som t ex fasta för att försvar samhälleliga rättigheter. I praktiken använde Shinouda fastan i sin politiska kamp för att försvara den kristna minoritetens rättigheter. Efter att de kristna hade fastat i fem dagar som protest, sade han till president Sadat att deras fasta var inte politisk utan religiös.

Att skilja mellan stat och religion är oacceptabelt enligt Shinouda. Religionen står för tro, moral och etik och alla politiker måste ha en sådan karaktär. Men han gör åtskillnad mellan att prästerna arbetar politiskt och att de i enlighet med sina medborgerliga rättigheter uttalar sina åsikter i politiska frågor t ex om Bosnien, Palestina eller Libanon. Han hänvisar också till att staten begär av honom att uttala sig i nationella politiska frågor och inbjuder honom till parlamentet. Därför tycker han inte att det är otillbörligt att försvara -sina barn' vid de problem som de möter i samhället som t ex diskriminering eller svårigheter vid bildandet av kyrkor.

I början av 1967 gav Shinouda, som då var biskop, ut sin första bok, Shari'at al-Zawja al-Wahda, Den enda hustruns shari'a. Boken var ett svar på de islamistiska röster som ville införa den islamiska shari'a. Enligt min mening är tankegångarna där ett utmanande sätt att försvara det sekulära systemet genom att han framhåller att de kristna har en annan shari'a och att det är omöjligt att införa den islamiska shari'a eftersom det finns kristna i landet. Han protesterade mot att kyrkor bränns och utmanade staten när den ville införa shari'a och framför allt Had al-reda, genom att kalla Synoden, al-Majlis al-Milli och de ledande personligheterna till en kongress. 1980 inställde Shinouda påskgudtjänsten i alla katedraler och åkte med biskoparna till Anba-Biskoi-klostret och underlät därmed att ta emot statens representanter inför påsken som är brukligt. Detta ledde till en öppen konflikt mellan staten och kyrkan.

Förutom konflikten om de kristnas ställning i samhället har Shinouda stött statens utrikes- och inrikespolitik i alla polititiska faser. I ekonomiskt-politiskt avseende legitimerade Shinouda de socialistiska åtgärderna under Nasser tid. Han kallade dem den kristna socialismen, under vilken det inte existerar några klasskillnader och stöder sig på ett argument som hänvisar till det liv som lärjungarna levde efter Jesu död. Efter de politiska förändringarna till marknadskonomi var hans argument att männikor är olika och en lat människa kan inte belånas på samma sätt som en effektiv människa och att det i kristendomen inte finns något politiskt eller juridiskt system. Detta är en motsägelse med hänsyn till hans syn på den kristna lagstiftningen i äktenskapsfrågor.

Utrikespolitiskt förändrade Shinouda sin uppfattning om Israel två gånger. Först skrev han två böcker i vilka han förnekar Israels rätt att existera. Efter Sadats resa till Israel 1977 hyllade han resan och ansträngningarna att lösa den politiska konflikt som området lidit av under 30 år. Efter de problem som drabbade fredprocessen fördömde Shinouda alla kristna som reste till Jerusalem och exkommunicerade dem. Han kallade de som reste dit arabernas förrädare. I själva verket förbjöd den koptiska synoden kopterna att resa dit av en annan anledning, nämligen konflikten om Sultan-klostret som både den etiopiska och den koptiska kyrkan gör anspråk på. I en rapport om det religiösa tillståndet i Egypten under 1995 kom man fram till att alla Shinoudas uttalanden till media följde den statliga politiken i alla avseenden.

Shinoudas bok al-Masihiya fi al-Quran är censurerad. Man kan dock ana att han har försökt att bevisa att Koranen innehåller material som bekräftar kristendomen. En annan censurerad bok är al-Tathlith wa al-tawhid, Inkarnation och treenighet, som den egyptiska säkerhetspolisen använde som argument för att bevisa att Shinouda låg bakom konflikten mellan muslimer och kristna. Shinouda förklarade samtidigt att han inte ville angripa islam på samma sätt som de muslimska ulama angriper kristendomen i media för att detta skulle försämra förhållandet mellan kristna och muslimer. Detta innebär att han möjligen kunde gör det om det inte leder till sådana konsekvenser.

Matta al-Miskin är den mest kända teologen vars åsikter avviker från den formella kyrkans. Några unga utbildade personer kom att intressera sig för Matta al-Miskin under 50-talet. De tog till sig hans åsikter och levde med honom som eremiter utanför Kairo. När den förra patriarken Kyrulus VI beordrade alla munkar att återvända till klostren i början av 50-talet ledde det till en konflikt med Matta al-Miskin och hans lärjungar. Kyrulus VI ville inte att Matta al-Miskin och hans lärjungar tillsammans skulle flytta till ett enda kloster, utan han ville sprida ut dem till olika kloster. Gruppen vägrade att skingra sig och flyttade tillsammans till Samuelklostret i södra Egypten. Detta ledde till att Kyrulus VI exkommunicerade Matta al-Miskin och hans lärjungar. Men detta hindrade inte Matta al-Miskin från att få många nya sympatisörer som senare inrättade sina egna möteslokaler som kallas buiut al-takris.

1969 lät påven Kirullus Matta al-Miskin återvända till kyrkan och gav Matta al-Miskin och hans lärjungar klostret Makarious. Detta kloster förvandlades till ett blomstrande centrum för Matta al-Miskin och hans följeslagare. Under konflikten mellan kyrkan och Sadat 1981 stod al-Miskin på statens sidan och mötte president Sadat och hyllade honom sedan i sin tidningen Murqous. Shinouda III förklarade al-Miskin utesluten ur den koptiska kyrkan men denna åtgärd vidtogs inte formellt av den heliga synoden, det enda organ som kan utfärda en sådan förklaring.

1963 gav al-Miskin ut sitt verk Maqalat bayna al-Siasa wa al-Din, Artiklar om religion och politik, i vilket han riktar hård kritik mot kyrkans ledning. Al-Miskin anklagar kyrkan för att sträva efter världsliga mål vilket blir ett hinder för det sanna kristna målet, nämligen syndernas förlåtelse. Den nuvarande kyrkan är verksam på det sociala området. Detta medför att den världsliga inställningen förstärks. Genom att kyrkan kämpar för sina medlemmars intressen står den i motsättning till Paulus linje i Efesos. Paulus var emot de som ansåg att kristendomen inte är till för syndare och deras trosföreställning om att Jesus var en världslig konung, vilket Jesus själv förnekade.

Socialt arbete, enligt Matta al-Miskin är inget politiskt begrepp utan ett andligt.

-Att hjälpa de svaga i samhället, fattiga och sjuka, är inte någon social verksamhet utan det är ett sätt att förklara Jesus verk för dessa människor, Jesus måste vara den centrala i all kristen verksamhet .(...) Att ge är inte något moraliskt eller socialt utan det är ett resultat av tron och förklaras endast med kärleken som är en gåva från Jesus. (...)Att vara kristen innebär brödraskap och kärlek mellan de troende. Därför är det naturligt att de troende skall dela med sig av det de har. Dock är den sociala verksamhet som kyrkan utövar något som leder till att fattiga känner sig förnedrade, vilket orsakar deras förbannelser mot de rika och på lång sikt kan leda till konfrontation med staten om denna verksamhet kommer i motsättning till statens politik.

Relationen mellan staten och kyrkan innehåller omstridda tankar hos Matta al-Miskin. ü ena sida anser han att kyrkans politiska roll resulterar i att tron försvagas eftersom kyrkan lämnar sin konung och söker stöd hos den världsliga makten eller hos andra mäktiga kyrkor. Trots att prästerskapet har medborgerliga rättigheter skall de inte blanda sig i politiken eftersom detta kan innebära skyldigheter inför den världsliga makten. Kyrkan skall enbart ha skyldigheter inför Jesus. De kristna skall däremot underkasta sig den världsliga makten och den som bekämpar denna härskare hindrar Guds vilja. De skall t.o.m betala jizya på samma sätt Jesus gjorde till romarna fastän han var medborgare enligt al-Miskin.

ü andra sidan anser han att kyrkan måste ge den kristna medborgaren all politisk frihet utan inblandning och här ger han råd till de kristna att tar ansvar för sitt hemland och inte förhålla sig passiva, dock utan att blanda in sina personliga intressen eller religionen i det. Men hur en kristen ska agera politiskt utan att försvara sina intressen eller hur en kristen ska hävda sin rätt mot en orättvis regering som diskriminerar en har Matta al-Miskin inga tydliga svar på. Han förklarar dock att de kristna skall underkasta sig Guds vilja om de utsätts för förföljelse på grund av sin tillhörlighet till kyrkan och stöder sina argument med tretton bibelverser (Joh 15:18), (Joh 15:20), (Joh16:1,2), (Mark 13:9), (Apg 14:22), (Matt 5:10), (Matt5:11), (IPetr 4:12), (IPetr 4:!4), IPetr :13-14), (IPetr:2:19),(IPetr 2:20).

De tre ledande gestalterna i den koptiska kyrkans teologin representerar tre olika uppfattningar om relationen mellan kyrkan och staten. Matta al-Miskin presenter en asketisk teologi som skiljer kyrkan från staten och underkastar kristna statens makt men behåller sin tro även om det leder till martyrdöden. Kyrkan skall inte verka i socialt arbete utan dess roll är det andliga ansvaret och det största hotet är enligt honom det materialistiska livet. Hos Ghrighourious finner man däremot en lutherskt

tänkesätt som påminner om tvårikesläran, där samhällsordningen är ett uttryck för Guds vilja, nedlagd i själva skapelsen. Presidenten och överheten är satta att vaka över denna ordning. Hos Shinouda III finner man islamiska, protestantiska amerikanska och katolska element. Från islam hämtar han tanken att kristendomen har en lagstiftning som återfinns i Bibeln och att kristna enbart skall underkasta sig den. Från den amerikanska missionen kommer tankarna om nationell tillhörighet och kristendomen genom att förena den nationella och den religösa koptiska identiteten. Från det katolska synsättet kommer synen på prästens roll i kyrkan och därmed hans roll i samhället. Man finner paralleller till Moses-Farao metoden i befrielseteologin men Guds folk är enligt honom enbart det koptiska folket som skall försvaras.

The International Coptic Federations hemsida, The Copts Daily Digest på Internet och tidningen The Copts driver en kampanj mot både den egyptiska staten och mot islam som religion och stat. De anklagar den egyptiska staten för att utöva etnisk diskriminering och etnisk rensning mot kopterna. Detta har kommit till uttryck i nationaliseringen av koptisk egendom efter militärkuppen 1952 och diskriminering av dem i studier, arbete och politisk representation vid statliga institutioner. De muslimska fundamantalistiska grupperna är enligt dem ett redskap för staten för att skrämma kristna genom avrättning, kidnappning av deras flickor och brännande av deras kyrkor för att tvinga dem att konvertera till islam eller att lämna landet.

Karas anser att araberna inte hade någon civilisation att komma med vid erövringen av Egypten. De var ett nomadfolk som förstörde den civilisation som kopterna hade genom förföljelse och brännandet av biblioteket i Alexandria. Den förföljelse som kristna har utsatts för och utsätts för idag är värre än den förföljelse som kopterna utsattes för under den romerska kejsaren Diokletianus. En dialog med islam är omöjlig enligt Karas. Enligt honom är

-Muslimernas Gud är inte samma Gud som de kristnas. Muslimernas Gud är en av de gudar som Quraish dyrkade före Muhammad. (...) Vår Gud står för kärlek och förlåtelse. Han manar oss även att älska våra fiender. Men deras Gud står för krig, hat och mord på icke-muslimer.

Tidningen har även låtit den kända sionistiska författarinnan Bat Ye'or predika om den islamiska faran som hotar den moderna civilisationen. The Coptic Federation samarbetar med den judiska världskongressen i många sammanhang vilket har väckt ett intensivt hat bland muslimska grupper både i Egypten och i resten av den muslimska världen.

När det gäller den koptiska identiteten i exil anser Karas att man inte ska kalla sig exilkopter utan att kopterna ska benämna sig -Coptic American, Coptic Canadian or Coptic Australian'. Detta innebär att Karas ignorerar den egyptiska nationella identiteten och framhäver den religiösa aktören i den nya koptiska sociala identiteten i mötet med de nya kulturerna i exilländerna. Medlemmarna i The International Coptic Federation visar inte bara en stark identitet och mindre öppenhet mot islam i sina artiklar i de skrifter som de ger ut utan ogillar också de som försöker driva någon form av dialog med muslimerna. I ett brev till den romerska påven kräver the Federation att den katolska vicepatriarken, Juhanna Qaltah ska avsättas på grund av en artikel i al-Ahram, där han visar sin respekt för profeten Muhammad.

Under The International Coptic Federations hemsida publiceras en bok al-Islam bidun hijab, Islam utan slöja av Abdalla al-Arabi, vilken jag uppfattar som exilkopternas syn på islam. Boken har en egen hemsida (http://despace.dial.pipex.com/suralikeit) och väckte stor uppmärksamhet vilket ledde till att al-Azhar ingrep och bad att ansvariga vid AOL-nätet skulle stänga sidan med motiveringen att den sprider hat mot islam. AOL stängde sidan den 26 juni 1998, vilke The International Coptic Federation kraftigt protesterade mot. Boken återfinns fortfarande i dag på federationens hemsida. Mustafa Mashhour, ledaren för det muslimska brödraskapet har beskyllt USA, Internet ochThe International Coptic Federation för försök att smäda islam.

Bokens mål är enligt författaren att avslöja islam och de muslimska missionärer som missionerar för islam i väst genom att hänvisa till den riktiga islam som den återfinns i källorna, nämligen i Koranen och Hadith och som utövas i de muslimska länder. Enligt al-Arabi befinner sig muslimerna idag i en period som al-Mawardi kallar al-Istid'af, svaghet, eftersom muslimerna inte kan erövra världen så som man gjorde under den tid då profeten Muhammad befann sig i Medina. Enligt al-Mawardi ska det komma en ny al-Jihad när muslimerna känner sig tillräckligt starka för att erövra världen. Denna period jämför al-Mawardi med den period då profeten Muhammad erövrade Mekka. Författaren vill med andra ord varna läsaren för risken att muslimerna så småningom kommer att erövra världen och utgöra ett hot mot den nuvarande civilisationen.

Koranen är enligt författaren inte något språkligt mirakel, d v s att den skulle vara skriven på fulländad arabiska, vilket muslimerna påstår. Den innehåller enligt al-Zamakhshari (d 1144), en medeltida muslimsk språkvetare, minst hundra grammatiska och språkliga fel. Den innehåller också historiska felaktigheter som motsäger Bibeln. Muslimerna påstår att Bibeln blev förfalskad men Koranen erkänner själv äktheten i den heliga skrift i många suror enligt al-Arabi, (bl a Kvinnor 4:47, Kon 2:40).

Författaren anser att Koranen inte accepterar religionsfrihet. Den tvingar människor att bli muslimer och förklarar krig mot icke-muslimer tills att de underkastar sig islam. Han grundar sitt påstående på flera suror i Koranen (Uppsägningen 9:29, Muhammad 47:4, Kon 2:19). Islam betraktar inte männsikor som jämlika enligt författaren utan muslimerna anser sig vara överlägsna andra människor (al-Imrans släkt, 3:110, Bordet, 5:63). Islam kan inte samexistera med andra religioner (Kon, 2:212, Uppsägningen 9:30, Bordet 5:54).

Enligt al-Arabi existerar inte mänskliga rättigheter eller religionsfrihet heller i Hadith, den sunnimuslimska traditionen. Muslimer som vill konvertera från islam avrättas (al-Bukhari, 9:57). En icke-muslim som dödar en muslim straffas med döden medan en muslim som dödar en icke-muslim inte straffas med döden, (al-Bukhari, 9:50). Al-Arabi anser också att profeten Muhammad utövade etnisk rensning mot judarna, när han sade till dem (al-Bukhari, 4,392) -bli ni muslimer får ni fred, ni skall veta att marken är för Gud och hans profet och jag vill driva bort er från denna mark. Om någon har någon mark så sälj den annars tillhör denna mark Gud och hans profet'. Enligt Bukhari, säger Muhammad också på sin dödsbädd till sina följeslagare - driv ut alla kufar från Arabien (al-Bukhari 5, 716).

I en jämförelse med islam framhäver al-Arabi kristendomen som den religion som står för kvinnofrihet, mänskliga rättigheter och demokrati med hänvisning till bibelverser medan islam står för kvinnoförtryck, brott mot mänskliga rättigheter och diktatur. Som jag ser det hänvisar al-Arabi enbart till den fundamantalistiska riktningen som varande den enda islam, vilket jag tycker är missvisande. I synnerhet som den kristendom han jämför med är den politiska kristendom som växte fram i det moderna västerländska samhället genom den ekonomiska och kulturella utveckling som skedde i Europa på grund av särskilda omständigheter.

Exilkopterna använder ett annat motiv i relationen mellan islam och kristendomen, nämligen sökandet av bekräftelse av kristendomen i koransuror. I en artikel i The Copts ställer den koptiska prästen, Aghostinos Hanna, koransuror i motsats till al-Arabi för att bekräfta kristendomens troföreställningar, vilket påminner om argumentationen i den censureade boken al-Masihiya fi al-Quran av Shinouda III. Hanna hävdar att islam erkänner Jesus som Gud genom att erkänna den mirakulösa födelsen och att denna födelse orsakades av Guds ande genom ett mirakel som är unikt i historiskt sett.

Kom ock ihåg Maria i skriften, huru hon drog sig undan från de sina till ett ställe i öster och tog en slöja för att dölja sig för dem, och huru vi sände vår ande till henne och han syntes henne vara en mänsklig varelse utan vank.

(Maria, 19:16-17)

Att Jesus skapade en levande varelse genom mirakel finns också i Koranen, något som enbart tillkommer Gud enligt Hanna. Men han tar inte hänsyn till hela texten i denna sura som han använder som argument. Egentligen slutar denna sura med -på Guds tillskyndelse';

Jag kommer till eder med ett tecken från eder herre, jag skulle skapa liksom en fågel åt eder av lera och blåsa i den så att det på Guds tillskyndelse bliver en fågel. ('Imrans släkt, 3:43)

Enligt Hanna påstår Koranen att Jesus visste allting om världen, men det är enbart Gud som är allvetande. Men detta argument är likvärdigt med det förra eftersom detta citat hänför sig till samma vers:

Jag skall tala om för eder vad I skolen äta och vad I skolen lägga i förvar i edra hus; häri finnes sannerligen ett tecken för eder, om I ären rättrogna.

('Imrans släkt, 3:43)

Genom att Koranen erkänner att Jesus är Guds ord förklarar Hanna att Guds ord måste vara Gud eftersom Guds karaktär måste vara evig och det är enbart Gud som är evig:

Än när änglarna sade: Maria, Gud bebådar dig förvisso ett ord från sig. ('Imrans släkt, 3:40)

Trots att Koranen förnekar Jesu korsfästelse och uppståndelse hänviser Hanna till en sura som han anser bekräfta detta.

Än när Gud sade:'Jesus, Jag skall förvisso taga dig händan, upphöja dig till mig och befria dig från dem som äro otrogna. ('Imrans släkt, 3:48)

Slutligen anser Hanna att Koranen erkänner Jesus som Gud genom att den betraktar Jesus som domaren på domedagen. Som jag ser det är den metod Hanna använder för självlegitimering svag av två anledningar. Den första är att Hanna inte tror att Koranen är gudomlig och den andra är att det finns andra suror som tydligt förnekar att Jesus är Gud.

Al-Arabis, Karas och Hannas tankegångar stämmer i hög grad överens och representerar det som Almén kallar världsomvändar-trohetsmöjligheten. De är eniga om att -vi' kristna har rätt. Och för al-Arabi står -vi' för demokrati, kvinnors jämställdhet, mänskliga rättigheter etc. Men -de', muslimerna, har fel och står enligt al-Arabi för orättvisa, diktatur, kvinnoförtryck etc. Detta kan möjligen bero på att dessa författare växte upp under en konfliktfylld tid i Egypten, då den fundamentalistiska uppfattningen av islam var som starkast och att den frihet som de kände i USA gav dem möjlighet att utrycka sig fritt. Risken är att denna uppfattning om islam är allmän bland kristna kopter. Jag har inte kunnat hitta något material om islam i Egypten av någon kristen författare på grund av den nuvarande situationen.

I min examensarbete i islamologi prövade jag tesen om att de högsta ulama vid al-Azhar legitimerar den statliga politiken. Min slutsats var entydig. De högsta ulama vid al-Azhar är trogna mot den som styr landet oavsett om det är en kung eller en president, en sekulär person eller en som använder islam som politisk ideologi. När det gäller synen på de kristna anser de högsta ulama vid al-Azhar att kristna inte skall betraktas som kufar enligt islam.

Under den liberala perioden hittade jag inga debatter om al-Azhars syn på kristendomen i den litteratur som är tillgänglig och som jag använder. Under Nassers tid utnämndes Shaltut (1969-1973) till högsta imam. I hans bok, al-Islam 'aqida wa shari'a, Islam, trosföreställning och shari'a, förkastar han uppfattningen att kristna är fiender till muslimerna och anser att muslimerna har rätt att göra överenskommelser med icke-muslimer så länge det inte rör islams fundament och inte skadar det islamska budskapet och nationen.

Al-Zahabi, en av de högsta ulama vid al-Azhar anser att islam kallar ahl-al-kitab till islam. Vägrar de inträda i den får de betala jizya. Vägrar de betala jizya kämpar muslimerna mot dem för att skydda islam. När ahl-al-kitab betalar jizya blir de automatiskt medborgare i den islamska staten och har samma rättigheter som alla muslimer. Jizya är enligt al-Zahabi en militär skatt som ahl-al-kitab skall betala eftersom de inte deltar i försvaret och kan slippa betala om de gör militärtjänst. Al-Zahabi kidnappades av en muslimsk fundamentalistisk grupp som kallas al-Muslimun och avrättades några dagar senare.

Under Abd al-Halim Mahmud som högsta iman vid al-Azhar (1973-1978) öppnades al-Azhars skolor och universitet för det muslimska brödraskapets medlemmar. Införandet av shari'a blev den mest aktuella frågan under hans ledarskap och han själv drev en kampanj till förmån för detta. Den shari'a-lagstiftning som föreslogs var traditionell. Kristna som konverterat till islam och ville återvända till kristendomen skulle straffas med döden. Dessutom skulle de som försökte återföra en konverterad till kristendomen straffas på sAmma sätt, vilket orsakade konflikt mellan den koptiska kyrkan och staten.

Det muslimska brödraskapet bygger sin ideologi på två grunder. Den ena är islam som grund för den politiska gemenskapen och den andra är införandet av shari'a. Denna uppfattning om gemenskapen och shari'a förknippas hos kristna med jizya och ofullständigt medborgarskap. Det blev stor oro i den kristna minoriteten när Hasan al-Banna, grundaren av brödraskapet, offentliggjorde denna ideologi år 1933. Al-Bannas uppfattning om de religiösa minoriteterna var en allmän uppfattning. Han ansåg att islam gav ahl al-kitab samma rättigheter och skyldigheter som muslimerna hade men denna uppfattning var svår att tolka när medlemmarna diskuterade frågor som dök upp angående kristnas rätt till ledande positioner, jizya , byggandet av kyrkor, frihet att byta religion etc.

Al-Hudaibi, den andra ledaren för rörelsen ansåg att islam garanterade religionsfrihet.

Icke-muslimer har rätt att bygga sina kyrkor som de vill (...). I familjefrågor har de alla rättigheter att tillämpa sin traditionella lagstiftning genom sin familjedomstol.(...). Men när det gäller lagar som behandlar ekonomi och brott har inte kristendomen något strafflagstiftning, och därför har de inte något att hävda mot införandet av den islamska shari'a, eftersom den har utövats i 1300 år och på detta sätt blivit nationell lagstiftning.

När rörelsen 1935 drev frågan om islamundervisning i skolorna och lyckades genomdriva den började den protestera mot kristendomsundervisning för kristna elever. De kallade kristendomsundervisning en för kristna elever för mission. Rörelsens tidning angrep samtidigt de ministrar som besökte kristna förbund och skrev artiklar om korstågen och förknippade kopterna med dem. Rörelsen angrep också den koptiska ledaren 'Ubayd och kallade honom muslimernas fiende för att han var emot införandet av shari'a. Rörelsen angrep konstitutionen, partisystemet och majoritetspartiet al-Wafd men stödde däremot kungen och önskade utse honom till en ny kalifa efter avsättningen av den sista kalifen i Istanbul.

Den mesta radikala förändringen i rörelsens uppfattning om kristna kom med rörelsens stora ideolog Said Qutb som dömdes till döden under Nassers tid. Qutbs uppfattning om de kristna utgör en del av hans uppfattning om islam som den religion som hela mänskligheten måste tro på. Att islams roll är att befria världen från 'ubudia -slaveri' genom att besegra de system som hindrar människan att dyrka Gud. De samhällen som inte är muslimska är jahilia och ska bekämpas tills att de inlemmas i Guds tro. De kristna och judarna tillhör dessa samhällen eftersom de har en felaktig tro genom tron på treenigheten eller genom att ha en felaktig uppfattning om Gud.

Enligt Qutb följer kristna och judar traditioner och lagstiftning som hämtats från deras felaktiga trosföreställningar genom deras präster och munkar. Dessa trosföreställningar och lagstiftningar följer inte Guds rätt. Därför ska de betraktas som kufar. Synen på staten och försöken att ta över makten genom att mörda president Nasser ledde till att att de flesta av rörelsens medlemmar greps och hölls fångna under Nassers tid. De nuvarande muslimska fundamentalistiska grupperna följer Qutbs uppfattning vad avser kristna och staten i Egypten. Under 70-, 80- och 90-talet utfärdades ledarna i dessa grupper en fatwa att det är rätt att mörda kristna och beslagta deras egendom, vilket ledde till många offer.

När Sadat släppte rörelsens medlemmar lovade de att inte använda våld mot staten, vilket ledde till uppfattningen att det även gällde de kristna. Al-Qaradawi är en av det

muslimska brödraskapets nya företrädare och står för en ideologi som intresserar sig för kristnas ställning i den muslimska staten. I denna stat ska kristna ha en skyddad status på samma sätt som de hade under profeten Muhammads ledning. Enligt honom ska den islamiska staten skydda deras egendom, liv och kvinnor från alla hot och garantera deras säkerhet. De har rätt att utöva sin religion, tradition och kultur även om dessa strider mot islam, som förtäring av alkohol och ätandet av griskött.

I den omdiskuterade frågan angående kyrkor och byggandet av nya har al-Qaradawi en uppfattning som påminner om den egyptiska statens. Enligt honom har islam garanterat alla kristna kyrkor och att nya kyrkor kan byggas med tillstånd av muslimernas imam, president, om han finner anledning till det. Angående jizya anser han att kristna skall betala den om de inte deltar i försvaret av den muslimska staten och befrias från den om de deltar i försvaret. Den extra skatten som kristna betalade, 5% av varupriserna på varor som fördes från ett land till ett annat under islamiska regimer kan ignoreras enligt honom eftersom den var en ny skatt som infördes under den andra khalifen och inte har några belägg i Hadith.

Enligt al-Qaradawi har kristna rätt att tillträda de flesta ställningar i den muslimska staten förutom några som är förknippade med islamiska plikter. Imamah, funktionen som imam, vilken kan jämföras med presidentämbetet är islamisk eftersom den innebär efterträdande av profeten. Domaryrket kan inte innehas av kristna eftersom man dömer enlig shari'a som kristna inte tror på. Militärledningen är en islamisk plikt, här motsäger al-Qaradawi sig själv eftersom han tillåtit kristna att delta i militärtjänsten. Al-Qaradawi stöder sig på al-Mawardi, den moderna fundamentalismens fader när han diskuterar kristnas rätt för att tillträda ämbetet som minister. Han är ense med al-Mawardi om att kristna enbart har rätt att tillträda icke verkställande ministrars ämbete.

Det muslimska brödraskapet ger uttryck för en fundamentalistisk syn på relationen mellan muslimer och kristna i samhället och den islamiska stat som de kämpar för. Dock kan man finna två olika linjer. Qutbs linje företräder världsomvändar-/trohetsmöjligheten på det psykologiskt-personliga planet eftersom han anser att våld är motiverat för att vinna anhängare till islam. Den nya linjen, al-wasatiya, som al-Qaradawi företräder är tolerant mot de kristna. Den nya linjen har dock svårigheter avseende frågor som rör medborgerliga rättigheter, t ex frågan om al-wilaya. Detta begrepp innebär ledarskap. Om man tillämpar al-wilaya-principen innebär det att kristna utesluts från vissa ämbeten.

Jag valde en bok som ingår i undervisningen vid al-Azhar-universitetet vid al-Da'wa-fakulteten som exempel på denna syn. De studenter som skall läsa denna kurslitteratur är de som skall bli predikanter i hela den muslimska världen, eftersom många utlänningar får stipendier för att studera vid denna fakultet. Därför tyckte jag det är viktigt att analysera dessa uppfattning utförligt.

Författaren är Rauf Shalabi som är dekanus vid Da½wa-fakulteten. Boken heter -Ya ahl al-kitab ta'alu ila kalimat sawa'', -Bokens folk kom till ett gemensamt ord'. I de första kapitlen framför författaren exegetiska uppfattningar om nya testamentet. [Den nuvarande bibeln är inte den som Jesus kom med och dess författare hade inte tillräcklig kunskap om Jesu liv eller hans budskap]. [Kristendomen är en uppfinning av Paulus]. [Den nuvarande kristendomen formades av deltagarna i kyrkomöten].

Författaren nämner här endast imamen al-Shafi'i s uppfattning om ahl al-kitab, när han vill definera dem. Enligt al-Shafi'i är kristna araber inte ahl al-kitab. Torah och bibeln sändes endast till Israels folk. De andra som tog del av den betraktas inte av dem som ett eget folk som fick ett särskilt budskap under en särskild tid. Budskapet var en förberedelse för Muhammads uppenbarelse. Författaren tycker att Shafi'is uppfattning är värdefull eftersom den har stöd i Koranen.

' Än när Jesus, Marias son, sade till Israels barn, Jag är sänd av Gud till eder att bekräfta den torah, som kommit före mig och bebåda en apostel som skall komma efter mig och vars namn är Ahmad. Men när han kom till dem med de klara vittnesbörden, sade de: Detta är uppenbar trolldom. [Slagordningen, 61: 6]

När man ska bedöma ahl al-kitab skiljer författaren mellan två olika synsätt på ahl al-kitab. Han stöder sig på koransuror och menar att muslimerna måste betrakta ahl al-kitab på samma sätt Koranen gör. Gud uppenbarade den för profeten Muhammad.

- De äro dock icke alla lika, bland dem, som fått skriften, finns en rättfärdig menighet, som läser Guds tecken under nattens timmar, i det de falla ned'. [Imrans släkt, 3: 109]

- De, som vi givit skriften, känna den så väl som de känner sina egna barn, men en del av dem döljer sanningen mot bättre vetande'.[Kon, 2: 141]

Enligt författaren fanns det en del av ahl al-kitab som trodde på profeten Muhammad och därför kan betraktas som trogna. Han stöder sig på följande suror.

-De, som vi givit skriften förut, tro ock därpå. Och då den uppläses för dem, säga de: -Vi tro på den; det är förvisso sanningen från vår Herre, vi voro förvisso Gud undergivna förut'. Dessa skola få sin lön två gånger, därför att de äro tåliga, avvärja ont med gott och dela med sig av vad vi beskärt dem. [Historien, 28: 52-55]

... och detta därför att bland dem finnas präster och munkar och därför att de ej äro högmodiga. Och då de åhöra vad som nedsänts till aposteln, ser du deras ögon fulla av tårar över den sanning, som de lär känna, allt under det de säga:' Herre, vi tro, uppskriv oss därför bland trosvittnena'. [Bordet, 5: 85-87]

De som tror på Jesus som Guds son och inte tror på profeten Muhammad är otrogna och kan inte bedömas på samma sätt som de trogna bland ahl al-kitab.

-Otrogna äro de, som säga: Gud är förvisso Kristus, Marias son'.[Bordet, 5:76]

-Otrogna äro de som säga: Gud är förvisso den tredje av tre. Det finns ingen gud utom en enda Gud och om de ej upphöra med vad de säga, skall sannerligen ett plågsamt straff drabba dem, som äro -otrogna''.[Bordet, 5: 77]

-Judarna säga: -Esra är Guds son' och de kristna säga: -Kristus är Guds son'. Detta är vad de föra på tungan; de likna dem, som vore -otrogna' förut. Må Gud förgöra dem! Huru kunna de vara så förvända?' [Uppsägningen, 9:30]

Med koransuror ger författaren rådet till läsaren att man inte skall ha beskyddare, ledare eller vänner bland ahl al-kitab..

'I , som tron, om ni lyden en del av dem, som fått skriften, som skola de åter göra eder otrogna, sedan I antagit tron'. [Imrans släkt, 3: 95]

'De rättrogna må ej taga de otrogna till beskyddare i stället för de rättrogna och om någon så gör har han ingen gemenskap med Gud, utom i det fall att I haven någon att befara från deras sida'. [Imrans släkt, 3:27]

'I som tron, skaffa eder icke vänner utom eder egen krets'. [Imrans släkt, 3: 114-116]

Äktenskap med kvinnor från ahl al-kitab är olämpligt enligt författaren trots att det är tillåtet enligt islam. Författaren stöder sig på imam Shafi'is bok al-Umm. I denna bok nämns historien om Abi-Zabir som berättade att 'de gifte sig med dem under år när vi inte hittade muslimskor, och när vi kom tillbaka skilde vi oss ifrån dem', och sade att

'de, ahl al-kitab inte ärver muslimer och inte heller kan ärvas, deras kvinnor är tillåtna för oss men våra kvinnor är förbjudna för dem'.

Enligt författaren finns det två förutsättningar för äktenskap med en kvinna från ahl al-kitab. Den första är att det skall finnas en muslimsk stat som skall vara ansvarig för familjen. Den andra förutsättningen är att det inte finns tillräckligt med muslimska kvinnor. Författaren menar att det var så när den islamska staten var stark och enad men att det måste vara svårare i dag. Detta beror på att den islamska staten inte är enad och att de kristna och judarna förstör moralen.

Författaren nämner ett annat sammanhang, där det i traditionen berättas om äktenskap med kristna kvinnor. Enligt al-Tabari berättade Ibn-'Abbas att det under denna tid förutsattes att kvinnans släkt måste betala jizya för att någon muslim skulle kunna gifta sig med henne. Detta skedde enligt författaren under den första islamiska tiden, men idag är det en korrupt tid och dessa kvinnor tillhör antingen islams fiender eller ett folk som stöder islams fiender.

Författaren uttrycker slutligen sin åsikt som förklarar att otrogna bland ahl al- kitab är månggudadyrkare; deras kvinnor är förbjudna för muslimer och detta får stöd i en hadith från al-Bukhari 'Ibn Umar sa att Gud förbjöd de mångdyrkande kvinnorna för muslimerna och att en kvinna, som säger att Jesus är hennes Gud, är detsamma som att hon är en månggudadyrkare'. Slutligen förklarar författaren krig mot alla otrogna bland ahl al-kitab och grundar det på en sura.

Striden mot dem, som ej tro på Gud och den yttersta dagen, ej helighålla vad Gud och hans apostel förklarat heligt och ej bekänna sanningens religion, de, som fått skriften, nämligen, tills de villigt giva skatt och ödmjuka sig'.

[ Uppsägningen, 9:29]

Författarens dialog handlar om att predika för de otrogna för att visa dem den rätta vägen och det är att tro på att Muhammad som Guds profet och att Jesus bara är en profet. Han stöder sig på följande suror.

- Och om de tvista med dig, så säg: -Jag underkastar mig, så ock de som följer mig'. Och säg till dem som fått skriften och till de olärda: -Antagen I Islam?' och om de antaga Islam äro de stadda på den rätta vägen men om de vända dig ryggen, åligger det dig blott att predika; ja, Gud ser tjänarne'. [Imran släkt, 3:18-19]

-Säg: -I, som fått skriften , varför förneken I Guds tecken ehuru Gud är vittne till vad I gören'

Säg: -I som fått skriften, varför utestängen I den, som tror, från Guds väg och ävlens att göra den krokig, ehuru I ären vittnen? Men Gud är icke likgiltig för vad I gören.'[Imrans släkt, 3:93-94]

I, som fått skriften, överskriden ej måttan i eder religion och påbörden ej Gud vad som icke är sant! Kristus, Jesus, Marias son, är blott Guds apostel och hans ande; tron alltså på Gud och hans apostlar och sägen ej: -De äro tre', utan avhållen eder därifrån till fromma för eder sälva! Gud är en enda Gud, honom allena alla ära! Bort det, att han skulle hava barn! Honom tillhör vad som finnes i himlarna och vad som finnes på jorden; ja, Gud är ett ombud, som räcker till.[Kvinnorna, 4:169]

I, som fått skriften, vår apostel har nu kommit till eder att förklara mycket av vad i fördöljen i skriften och lämna mycket åsido. Från Gud har nu till eder kommit ljus och en tydlig skrift, med vilken Gud vägleder den, som söker hans välbehag på fridens stigar, och på egen tillskyndelse för dem ut ur mörkret till ljuset på egen tillskyndelse för dem ut ur mörkret till ljuset och vägleder dem på en rätt väg. [Bordet, 5: 18]

Sålunda hava vi nedsänt skriften till dig, och de, som vi givit skriften, tro på den.Bland dessa finns ock den, som tror på den, och våra tecken bestrida blott de otrogna. [Spindeln, 29:46]

Säg: I, som fått skriften, kommen hit i och för ett ord, som må vara gemensamt för oss och eder, att vi nämligen ej skola dyrka någon annan än Gud och ej sätta något vid hans sida, och att den ena av oss ej skall taga den andre till herre i stället för Gud, men om de vända sig bort, så sägen :vittnen, att vi äro Gud Undergivna. [Imrans släkt, 3:57]

När det gäller dialogen med kopterna frågar sig författaren: Vad är klokast för kopterna, att tillhöra en religion som judarna bildade, judarna som har varit Egyptens fiender sedan faraos tid eller att tillhöra araberna och islam, som de är knutna till genom släktskap. Araber är nämligen enligt författaren ättlingar till Ismael, Abrahams son, och deras mor är den egyptiska Hagar, medan egyptierna inte har någon släktskap med judarna. Kopterna behöver grundligt överväga sin relation till en religion som judarna grundade och en av dem spred till Egypten, och till islam med dess profet som lovade dem väl. Profeten gav nämligen i testamente till muslimerna att behandla kopterna väl. Slutligen räcker författaren ut sin hand till kopterna och påbjuder dem ett gemensamt ord att inte dyrka någon annan än Gud och inte sätta något vid hans sida.

Kurslitteraturen visar en stark enighet och ovilja till dialog med kristendomen. Den är påverkad av den fundamentalistiska uppfattning som tydligt märks när författaren till kurslitteratuen hyllar Qutb som islams martyr. Författaren visar anspråk på absoluthet, vilket gör att han bejakar sin islamiska identitet och förnekar öppenhet mot kristna. På det psykologiska planet framträder författarens världsomvänder-trohets uppfattning tydligt. De kristna har fel och vi muslimer har rätt därför skall man missionera bland kristna. Denna fundamantalistiska uppfattning är enligt mig svår att godta i ett vetenskapligt perspektiv särskilt när det gäller kurslitteratur vid ett universitet och särskilt när den står i motsättning till Shaykh al-Azhar uttalande. Detta uttalande uppfattar jag som ett dubbelt budskap i al-Azhars syn på kristendomen.

När begreppet dialog mellan islam och kristendom började diskuteras i början av 70-talet tyckte Abd al-Halim Mahmud, den dåvarande shaykhen att frågan inte var så enkel att man kunde säga att 'tron på en enda gud betyder att kristna och muslimer har en gemensam tro.' Abd al-Halim Mahmud accepeterade inte de konferenser som hölls för att utveckla en dialog. I ett brev till den tredje internationella konferensen för dialog mellan islam och kristendom, som hölls i Spanien 1979, motiverade han sitt förkastande med fyra argument. 'För det första respekterar muslimerna Jesus och hans mor Maria, men de kristna angriper alltid profeten och islams principer. För det andra måste Europa erkänna islam och profeten så att muslimerna får samma status som judarna och att deras högtider och påbud respekteras. För det tredje borde muslimer och kristna samarbeta mot omoraliska strömningar. Men i själva verket försöker de kristna omvända muslimer i hela världen, särskilt muslimska minoriteter i kristna

länder. För det fjärde har det vid dessa konferenser gjorts olämpliga uttalanden om profeten och islam.

Den förra shaykhen Gad al-Haq hade en motsägelsefull syn på dialogen mellan kristna och muslimer. ü ena sidan talade han om att dialog inte betyder assimilation och att tolerans inte betyder eftergivenhet. För honom betyder inte dialogen någonting så länge det pågår en förintelse av muslimer och han fördömde Vatikanen för dess positiva inställning till Israel. Han krävde att kyrkans förföljelse av muslimska minoriteter och omvändande av fattiga muslimer särskilt i Afrika skulle upphöra. ü andra sidan sade han att al-Azhar efterstävar en global mänsklig ordning, i vilken religionerna skulle bota mänskligheten från den obegränsade friheten och behålla respekten för religionen. Al-Azhar strävar till att sprida kärlek mellan alla människor oavsett deras religion, färg, språk eller klass.

Under de senaste åren har den egyptiska staten slutit avtal med Världsbanken. Den egyptiska staten följer bankens föreskrifter för att sanera den egyptiska ekonomin och utländska investerare skall lockas på alla möjliga sätt. Detta har enligt mig lämnat spår i shaykh al-Azhars uttalanden och valet av den nya shaykhen var ingen tillfällighet. Den nuvarande shaykh al-Azhar, Tantawi, har en tolerant syn på de andra religionerna, -att alla muslimer har ansvar för dem som tillhör deras religion eller dem som har en annan tro, att tycka det om dem som han tycker om sig själv och att det som inte gäller för dem inte gäller för en själv'. De troendes ansvar är att tro det bästa om dem som inte har samma tro och att behandla dem väl och samarbeta med dem i det som är bra för alla människor. Grunden i islam är att relationen med andra människor bygger på respekten för andras mänskliga rättigheter, och att alla människor har sin tro, och att det är Gud som dömer dem. Att det finns olika religioner innebär inte konflikt mellan dem, utan att man kan lära känna varandra och hjälpa varandra. Alla tror på det goda. Under min senaste resa till Egypten i november 1997 uttalade han sig för den svenska kyrkans delegation och framhöll att kristna och muslimer är bröder.

Shaykh al-Azhar är påverkad av den politik som staten för. Under en period då statsmakten använder islam och shari'a som politiska instrument visar shaykh al-Azhar mindre öppenhet mot kristendomen än när statsmakten stöder sig på nationell politisk ideologi. Dessa tendenserbidrar till att man tvivlar på ärligheten och att betrakta shaykh al-Azhar som den egyprska statens redskap för mobilisering. Ändå visar shaykh al-Azhar tendenser till dialog med andra religioner om det samhälleligt mänskliga.

Ghrighourious syn på dialogen mellan religionerna är komplicerad. Dialogen mellan islam och kristendom är nödvändig enligt honom. Målet för denna dialog är enligt honom att förena muslimer och kristna i Mellanöstern mot fiender som vill splittra folken i området och vill förinta religionen och de religiösa normerna och som framställer religionen som ett opium. Fienden är med andra ord kommunismen och Israel. På detta sätt blir denna dialog politisk och uppfyller statens ändamål, kampen mot den inre och yttre fienden. Han har skrivit några kritiska artiklar om Israel och judarna och deras roll att förstöra islam och kristendomen. Den dialog som Ghrighourious föreslår är en dialog som sker genom det samhälleligt mänskliga med en avgränsning till enbart kristna och muslimer. Denna avgränsning innebär en

begränsning av rätten till mänskligt liv för de som tillhör andra religioner vilket kan man se tydligt i frågan om judarna.

Shinouda anser att det inte existerar någon dialog mellan islam och kristendomen i Egypten. Det är bara i Europa någon sådan dialog förekommer enligt honom. Denna dialog borde inte röra trosföreställningar eftersom alla religioner har sina egna trosföreställningar som inte kan förändras. Däremot kan religionerna mötas i andra dimensioner; de nationella och de etiska, där de kan samarbeta för en bättre tillvaro och samförstånd mellan människorna. I detta sammmanhang föreslår Shinouda att han och muslimska ulama borde skriva gemensamma böcker om gemensamma åsikter t ex om ateister, hur man kan bevisa Guds existens eller om moral och etik. Men ingen av ulama har godtagit detta förslag. Shinouda menar att de uppfattar hans förslag som mission.

Matta al-Miskin visar i sitt arbete al-Wihda al-Masihiya en stor öppenhet inför alla religiösa och icke-religiösa trosuppfattningar. Enligt honom är Jesus inte enbart den Jesus vi känner till från Betlehem utan han är mänsklighetens fader och dess huvud. Jesus vägrade enligt honom att bli fången i en familjestruktur (Matteus, 12:48-49), vägrade att bli hänvisad enbart till sina lärjungar (Lukas, 9:49), vägrade att bli bunden av idéer, principer eller uppfattningar (Korinterbrevet), vägrade att förbindas vid heliga platser ( Johannes, 4:20-22), vägrade att förbindas med en sekt, nation, folk eller ras (Matteus, 28:19). Därför tycker han att det är tid att lära känna hela världens Jesus oavsett nationalitet, dogmer, kultur eller social tillhörlighet. Jesus existerar enligt honom hos alla människor; materialister, ateister, anarkister och särskilt de som betraktas som fula och orena eftersom Jesus vände sig till dem.

Enligt al-Miskin får kristna inte fästa sig vid dessa människors uppfattning om Jesus utan vid Jesus uppfattning om dem. Kristna måste följa Kristus syn på dessa människor. Al-Miskin använder här kristinärvaroteologi i sin dialog med andra religioner, vilket visar stor öppenhet inför islam i den egyptiska situationen.

George Bebawi är en av de mest reformvänliga teologerna i den koptiska kyrkan. Han var lärare vid prästseminariet vid teologiska institutionen, al-Kulliya al-Klirikiya, i Kairo innan han kom i konflikt med påven Shinouda III, vilket ledde till att han flyttade till England för att arbeta som lärare i kyrkohistoria vid universitet i Nottingham. Bebawi driver en intensiv ekumenisk dialog med den anglikanska kyrkan i England och i Kairo talas det om hans omvändelse till anglikanismen.

I sin föreläsning vid Lunds universitet undersökte han möjligheten av ett kristet erkännande av profeten Muhammad som profet. Bebawi nämnde Katholikos Timothios (750-823) från Bagdad, som ett exempel på sådana erkännande. Timothios erkände nämligen att Muhammad uppträdde sig som en profet och att det inte finns några svårigheter att erkänna honom som en bland alla andra profeter. Däremot motsatte sig den koptiska kyrkan som representerades av den koptiska prästen Markos Abd al-Masih ett sådant erkännande. Den koptiska prästen argumenterade för sin ståndpunkt med att ett sådant erkännande inte skulle förändra något i den kristna tron eftersom profeternas roll är att lära om tron. Men den kristna tron kommer via den

helige ande, inte via profeter. Erkännandet av Muhammad som profet tillför inte mänskligheten någonting och skulle komma att användas som argument för omvändelse till islam. Bebawi argumenterar mot den senare uppfattningen med att ett sådant erkännande skapar fred och stabilitet i samhället, därför kan det vara viktigt idag att frågasätta denna uppfattning.

Bebawi anser att dialogen mellan islam och kristendom påverkas av två allmänna frågor på den kristna sidan, nämligen kristologi och pneumatik. I det kristologiska avseendet anser Bebawi att Kristi korsfästelse är en central fråga för både den kristna och den muslimska tron. Medan muslimerna förnekar att korsfästelsen överhuvudtaget ägt rum tror de kristna att den är den enda vägen för att nå förlåtelse enligt evangelierna och den kristna traditionen. Bebawi tycker att den kristna tron inte harmonierar med gamla testamentet. Muhammad påverkades däremot av både Athanasios och Anselm av Canterbury.

Den andra frågan som påverkar dialogen är enligt Bebawi kyrkans snäva syn på den helige ande. Att enbart kristna får den helige ande, vilken leder dem till att tro på kärleken och till medvetenheten om vår skapare och dyrkandet av honom är något som strider mot de gammaltestamentliga psalmerna, nämligen psalmerna 18 och 8. Bebawi anser att i islam likaväl som i de gammaltestemantliga böckerna existerar den gudomliga visdom som leder människorna till skaparen. Koranen säger att Gud har satt kunskapen om evigheten i hjärtat hos alla människor (Visdom 2:23). I sufismen finner han fana' som är längtan hos en sufier att inte vara fängslad i sin naturliga kropp, som hindrar honom att nå en full enhet med Gud. Fana' är enligt Bebawi den gudomliga visdom som ligger i alla människors skapelse och kan betraktas som den helige ande.

När nationell identitet inte fungerar kan man inte använda den religiösa identiteten istället eftersom kristendomen liksom islam kan inte vara objektiv. Det är enligt honom omöjligt att religionen accepterar nya element eftersom den har sin historiska bakgrund som inte kan förändras. Samtidigt förlorar man tid med att framhäva religionernas gemensamma grunder. Därför tycker han att man skulle försöka hitta en ny satan, fiende som man kan ena båda religionen mot eftersom religionerna alltid riktat sin fiendskap mot något. Hans dröm är att ena islam och kristendom mot något som alla anhängare tillsammans kan rikta sitt hat mot. Fanatismen är hans fiende. Bebawi föreslår skapandet av nationella fester och ritualer. Erkännandet av Muhammad som profet är möjligt om alla människor vore lika, skulle åtnjuta samma mänskliga rättigheter och kämpa tillsammans mot en gemensam fiende. Då skulle det inte att finnas rädsla för att erkänna varandras religion.

Bebawi är påverkad av den nuvarande diskussionen om dialog mellan religionerna särskilt i frågan om naturreligion. Han visar stor öppenhet mot islam genom försök att erkänna profeten Muhammad som en profet i kristendomen. Hans uppfattning om islam har påverkats av kristinärvaroteologi, som uttrycks i hans syn på sufismen inom islam. Samtidigt finner man tendenser att han driver dialogen enligt både det samhälleligt mänskliga och mystikens synsätt.

Khalid är en filosof som genomförde sina studier vid al-Azhars universitetet. 1955 gav han ut sitt första arbete Min huna nabd', vilket väckte stor uppmärksamhet och

protester hos al-Azhar, eftersom han angrep de religiösa tendenser som vill skapa en religiös stat. I detta arbete försökte han också att driva en dialog med socialismen genom att grunda det som kallas islamsocialismen. I sitt följande arbete Muwatinun la ra'aya, försvarar han kristnas medborgerliga rättigheter genom att betona den nationella egyptiska identiteten, till vilken alla har samma rätt.

Det arbete av Khalid som jag kommer att behandla här som ett exempel på dialogen heter Ma'an 'ala al-Tariq, Tillsammans på vägen. Där presenterar Khalid, enligt mig, en kombination av närvaroteologi och frälsningshistorisk teologi, som påminner om Rahners typ av frälsningshistorisk teologi. Termen -närvaroteologi' använder jag här trots att den är inspirerad av termen -kristen närvaro' som används av de franska prästerna. Detta för att Khalid påvisar likheter vid användning av detta angreppssätt när han presenterar och tolkar de religiösa och filosofiska stora personligheter, Sokrates, Akhnaton, Buddha, Konfucius och de judiska profeterna. Enligt Khalid existerar det en röst, ett gudomligt ljus, en uppenbarelse, en källa eller vad man vill kalla, som dessa personer har erfarit, vilket, enligt mig, betonar Khalids frälsningshistoriska teologi.

Med Jesus och Muhammad fick enligt Khalid mänskligheten en sammanfattning av ett budskap om rättfärdighet. I hans teologiska framställning valde han en kombination av två vägar, nämligen det innerst mänskliga och det samhälleligt mänskliga. Bibelcitat är lika närvarande som citat ur Koranen i hans sätt att argumentera, vilket visar en öppenhet mot kristendomen som är ovanlig eftersom Bibeln betraktas som en förfalskning i islam. Även begreppet -människosonen' kunde han använda genom att uppfatta det som att -den gudomliga väsendet kunde uppfylla Jesus så att han inte hittade något som skiljer honom från sin fader, Herren'.

I Khalid's sätt att driva dialogen om det innerst mänskliga finns en tolkning av både islam och kristendom i relation till allmänmänskliga, elementära och existentiella erfarenheter. Människan och livet är budskapets kärna enligt honom. Både Muhammad och Jesus befriade människans samvete från rasism som hindrade henne att förverkliga sig själv i perspektivet av det vida mänskliga brödraskapet, från de regler som hindrade henne att protestera och att diskutera, vilket gjorde människan omyndig, och från fruktan för sig själv och från andra människor som hindrade människans inre och yttre fred.

Dialog genom att använda det samhälligt mänskliga spåras i Khalids teologi. Människorna har enlig Khalid många rättigheter. De främsta är rent samvete och rättvis inkomst som garanterar ett värdefullt liv. Kristus fördömde dem som behandlar sina medmänniskor orättvist, vilket kan orsaka förödelse i samhället. Muhammad uppställde regler för ett rättvist samhälle. Både kristendomen och islam garanterar enligt Khalid människan ett liv i välfärd genom rättvis fördelning av rikedomen. I dialogen mellan islam och kristendom kommer vi, enligt Khalid, att kunna investera vårt liv, vilket enligt honom innebär att utöva vår roll i relation till Gud, vår själ, världen och kosmos under omständigheter av kärlek, ärlighet och fred.

Khalid visar en stor öppenhet inför den kristna religionen. Hans öppenhet är enligt mig meningsfull och konstruktiv. I sin kamp mot materialismen och den starka identiteten i Egypten förenar han kristendom och islam för att skapa ett idealsamhälle, där människorna lever under fredliga och mer rättvisa omständigheter.

Kristna och muslimer har levt sida vid sida i knappt ett och ett halvt årtusende i Egypten. Under de islamiska väldena betraktades de kristna som ahl al-kitab. De kristnas status under denna period var en del av den islamiska shari'a. I det moderna Egypten har två kulturer mötts, den västerländska och den islamisk-arabiska. Den västerländska kulturen var överlägsen, ekonomiskt, vetenskapligt och militärt medan den arabiska islamiska hade stagnerat under det osmanska riket. Detta möte innebär en anpassning till den västerländska modellen. Egypten ockuperades först av engelsmännen och blev sedan en självständig nationalstat. Den egyptiska ekonomin blev beroende av den västerländska ekonomin genom utländska storföretag och den politiska eliten lierade sig med västerlandet. Medelklassen växte fram och ville ha del i makten, särskilt under de ekonomiska och sociala kriserna. I denna strävan använde den konservativa muslimska lägre medelklassen islam som mobiliseringsideologi för att förändra maktfördelningen och befria sig från det västerländska inflytandet. Shari'a och bildandet av en islamisk stat blev redskap för ett nytt statsprojekt.

Den kristna medelklassen valde däremot den västeuropeiska modellen av två anledningar. För det första ville de inte återvända till den status de hade haft under de gamla islamiska väldena och för det andra var en stor del av den koptiska eliten och medelklassen beroende av förbindelserna med västerlandet. Detta har lett till en konfliktsituation mellan å ena sidan den sekulära eliten och den kristna medelklassen och å andra sidan den konservativa muslimska lägre medelklassen. Islam kunde också användas som mobiliseringsideologi från statens sida i kampen för att behålla sin makt. Detta uppfattade kyrkan som hot mot sina medlemmar, vilket ledde till konflikt med staten eftersom den betraktade sig som representant för den kristna minoriteten. I denna konflikt använde staten medierna och utbildningen för att nervärdera den kristna minoriteten medan kyrkan använde exilkopterna i väst, kyrkovärldsrådet och principen om mänskliga rättigheter som försvar.

På det teologiska planet kan man se hur teologerna påverkades av denna konflikt. De formella kyrkliga teologerna, Shinouda och Ghrighourious, representerar en västinfluerad teologi som har påverkats av både protestantisk och katolsk mission. Kyrkan är enligt dem en institution som ska kämpa för sina medlemmars politiska status. Ghrighourious använder i detta avseende tvårikesläran medan man hos Shinouda finner islamiska, katolska och protestantiska amerikanska element. Både Ghrighourious och Shinouda begränsar dialogen med islam i det samhälleligt mänskliga till att gemensamt bekämpa Israel och ateisterna. Exilkopterna visar samtidigt en stark identitet mot islam och betraktar Muhammad som lögnare och alla muslimer är våldsamma fanatiker. Däremot representerar al-Miskin en asketisk teologi som separerar kyrkan från politiken och använder en kristinärvaroteologi i sin dialog med andra religioner. Bebawi visar också en stor öppenhet genom erkännandet av Muhammad som profet i kristendomen och driver dialogen genom både det samhälleligt mänskliga och mystikens synsätt.

På den islamiska sidan användes ulama för att legitimera statens makt när regimen var odemokratisk och auktoritär. Ulama med al-Azhar i spetsen betraktar fortfarande staten som en islamisk stat och kristna som ahl al-kitab. Denna uppfattning kunde utvecklas till att de kristna har samma rättigheter och skyldigheter som muslimerna. Vad avser frågan om det högsta politiska ledarskapet och gränserna för shari'a så har ulama ingen lösning. Synen på de kristna har tillspetsats efter Qutb som betraktade de kristna som otrogna och detta innebär en ständig konfliktsitution mellan muslimer och kristna. Denna syn på de kristna som otrogna hämtades från en annan historisk kontext, nämligen under korstågen, då de framställdes som fiender. Denna syn har vunnit mark inom utbildning, media och även vid al-Azhar som först motsatte sig dessa tänkesätt. Det politiska spelet ledde till att kristna trängdes ut ur samhällsgemenskapen och av olika parter användes som ett kort i spelet. Den muslimska lägre medelklassen kunde känna sig överlägsen de kristna för att den hade den rätta tron men det räckte inte på lång sikt. En våldsam konflikt mellan den politiska eliten och den muslimska lägre medelklassen pågår och en social förändring är nödvändig. Maktfördelningen måste upprätthållas för att stabilisera landet. Khalid, som representerar en frälsningshistorska teologi i dialogen, och de andra sekulära intellektuella har inte möjlighet att föra fram sina tankar i den nuvarande politiska situationen.

Idag diskuterar man dialogen vid de formella institutionerna, al-Azhar och den koptiska kyrkan. Den är i min mening en politisk dialog. Kyrkan behöver fred för sina medlemmar och al-Azhar vill visa för världen och det internationella kapitalet att landet har stabiliserats och att det västerländska kapitalet är säkrat. En sådan dialog är enligt mig kortsiktig. Majoriteten av det egyptiska folket kommer att betrakta denna dialog som ett politiskt spel som följer förändringarna i de politiska omständigheterna. De icke-religiösa institutionernas dialog, som bedrivs av al-Miskin, Bebawi och Khalid visar mer öppenhet än de institutionellas och därför är dessa personer inte önskvärda vid de formella institutionerna. Dialogen måste föras av de som tror på den och därför måste de intellektuella spela en viktig roll i den.

En religionsvetenskaplig institution kan vara en samlingsplats eftersom det inte existerar någon oberoende vetenskaplig institution. Jag har stora förhoppningar på det svenska institutet i Alexandria eftersom Sverige har ett gott rykte i Egypten. Samtidigt kan denna dialog ha ett globalt perspektiv. Risken är fortfarande att man anser att dialog och globalisering har samma mål, nämligen att de multinationella företagen i fred ska kunna utnyttja de fattiga -muslimerna', även om det drabbar de fattiga även bland de kristna. Dialogen måste först skapa förtroende. Därför tycker jag att det är ytterst viktigt att ha ett rättviseperspektiv i dialogen. En annan svårighet man möter i dialogen är att de nyckelpersoner som påverker massan inte kan främmande språk. Därmed riskerar man en begreppsförvirring. Därför planerar jag i mitt forskningsprojekt att skriva en bok på arabiska för arabiska läsare som beskriver de olika teologiska perspektiven på dialogen. Senare hoppas jag att få kommentarer från nyckelpersonerna för vidare forskning och dialog.

©Sameh Khalil Egyptson

Våra resor

Startsida