Report från Utrikesdepartementet

Denna rapport är en sammanställning grundad på
Utrikesdepartementets bedömningar. Rapporten kan inte ge en
fullständig bild av läget för de mänskliga rättigheterna i landet.
Information bör sökas också från andra källor.

ALLMÄNT
1. Sammanfattning av läget för de mänskliga rättigheterna
Under de senaste åren har flera företeelser antytt att politiska reformer skulle
leda till en ökad demokratisering i Egypten och därmed en stärkt ställning för
de mänskliga rättigheterna. Men utvecklingen under 2006 och vidare under
2007 bekräftade istället att den positiva trenden håller på att brytas i negativ
riktning. Det finns flera exempel som tyder på att pendeln har svängt i
förhållande till tidigare års politiska klimat.
Efter folkomröstning i mars reviderades Egyptens konstitution i maj 2007. De
flesta bedömare är ense om att ändringarna lett till att det tidigare
förhållandevis starka konstitutionella skyddet för mänskliga rättigheter
försvagats. Innan den planerade nya terroristlagstiftningen godkänts av
parlamentet fortsätter undantagslagen att gälla. Den ger omfattande
möjligheter för statsmakten att kringgå det ordinarie rättssystemet genom
hänvisning av brottmål till olika typer av specialdomstolar. Detta sker även i
fall som inte klart utgör hot mot statens säkerhet.Under året har möjligheten
för enskilda organisationer att verka i Egypten begränsats och inskränkningar i
pressfriheten har uppmärksammats av enskilda MR-organisationer. Till
exempel kan nämnas att två enskilda organisationer stängts av egyptiska
myndigheter. Andra exempel är att ett flertal chefredaktörer har dömts till
fängelse för artiklar de publicerat i sina tidningar. Det finns ingen statistik som
styrker att förekomsten av tortyr har ökat under senare år, men flera MR
organisationer menar att så är fallet och att det blir allt vanligare att personer
som trots att de inte är misstänkta för brott utsätts för tortyr. Det Muslimska
Brödraskapet, som är den största organiserade oppositionsgruppen, har under
året fått se flera av sina medlemmar frihetsberövade och förföljda på andra
sätt.
Hittills har ingen representant för säkerhetstjänsterna dömts för tortyrbrott.
MR-organisationer menar att den straffrihet som majoriteten av
säkerhetstjänsternas personal ges är ett av de största MR-problemen. Detta har
också uppmärksammats i rapporter som behandlats av FN.Trots god
ekonomisk tillväxt i Egypten under senare år har de ekonomiska olikheterna i
samhället inte minskat nämnvärt i omfattning. De fattiga lagren i lider
fortfarande en i många fall akut brist på god läkarvård och allmän service.
Arbetslöshet och låga löner fortsätter att vara ett utbrett problem samtidigt
som inflationen ökar.
Kvinnlig könsstympning (Female Genital Mutilation, FGM) är mycket vanligt
förekommande. Ingreppet har emellertid förbjudits i egyptisk lag år 2007.
Trots lagstiftning om förbud mot barnarbete är sådant arbete vanligt på grund
av den rådande ekonomiska situationen hos stora delar av befolkningen.
Många barn tvingas redan vid tidig ålder försumma utbildning till förmån för
förvärvsarbete.
Ett antal enskilda organisationer inriktade på MR-frågor är aktiva i Egypten.
Några har under flera år verkat utan att ha tillåtits registrera sig. Under 2007
har inskränkningar skett på föreningsrättens område. De flesta organisationer
är i hög grad beroende av stöd från utländska givare.

2. Ratifikationsläget beträffande de mest centrala konventionerna om
mänskliga rättigheter samt rapportering till FN:s konventionskommittéer
Egypten har ratificerat följande centrala konventioner på mänskliga
rättighetsområdet:
− Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, International
Covenant on Civil and Political Rights (ICCPR), men inte de båda
fakultativa protokollen om enskild klagorätt respektive avskaffande av
dödsstraffet
− Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter,
International Covenant on Economic, Social and Cultural Rights (ICESCR)
− Konventionen om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering,
Convention on the Elimination of all forms of Racial Discrimination (CERD)
Konventionen om avskaffandet av alla former av diskriminering av
kvinnor, Convention on the Elimination of all forms of Discrimination Against
Women (CEDAW). Egypten har gjort reservationer till artiklarna 2, 9,
16 och 29 (a) i konventionen. Det fakultativa protokollet om enskild
klagorätt har varken undertecknats eller ratificerats.
− Konventionen om tortyr, Convention against Torture and Other Cruel,
Inhuman or Degrading Treatment or punishment (CAT), men inte det
fakultativa protokollet om förebyggande av tortyr som heller inte har
undertecknats.
− Konventionen om barnets rättigheter, Convention on the Rights of the Child
(CRC) samt de två tillhörande protokollen om barn i väpnade
konflikter och om handel med barn, barnprostitution och
barnpornografi
− Flyktingkonventionen, Convention related to the Status of Refugees, samt det
tillhörande protokollet från 1967
− Den afrikanska stadgan om mänskliga och folkens rättigheter
Egypten har undertecknat, men inte ratificerat Romstadgan för
internationella brottsmåldomstolen, International Criminal Court (ICC)
samt konventionen om rättigheter för personer med funktionshinder,
Convention on the Rights of Persons with Disabilities. Konventionen mot
påtvingade försvinnanden, Convention for the Protection of all Persons
from Enforced Disapearances har varken undertecknats eller ratificerats.
Egypten rapporterar till konventionsövervakningskommittéerna, men i flera
fall med förseningar.
Ett antal av FN:s olika specialrapportörer har uttryckt önskemål om att få
besöka Egypten, men de har inte beviljats tillstånd att besöka landet.
Specialrapportören för tortyr har exempelvis sedan 1996 utan framgång begärt
att få genomföra ett besök.

MEDBORGERLIGA OCH POLITISKA RÄTTIGHETER
3. Respekt för rätten till liv, kroppslig integritet och förbud mot tortyr
Det finns inga uppgifter om av statsmakterna sanktionerade eller genomförda
politiska mord, utomrättsliga avrättningar eller politiskt motiverade
försvinnanden. Däremot finns trovärdiga uppgifter om tortyr och övervåld
som lett till dödsfall. Grundlagen förbjuder åsamkande av fysisk och psykisk
skada på personer som hålls i fängsligt förvar. Lagens definition av tortyr är
dock snäv. Om en person som inte anklagas för något brott eller en person
som inte är häktad utsätts för fysisk och psykisk skada definieras det inte som
tortyr. Detsamma gäller om motivet med den fysiska och/eller psykiska skadan
som åsamkas inte är att få någon form av information från en anhållen person.
Det finns tillförlitliga uppgifter om övergrepp och tortyr i polisstationer,
häkten och fängelser. MR-organisationer menar att förekomsten av tortyr har
ökat under senare år och att det blir allt vanligare att personer som inte är
misstänkta för brott utsätts för tortyr. Misshandel och kränkande behandling
anses vanligt förekommande. Uppgifter om tortyr vid förhör med personer
misstänkta för terroristbrott är särskilt vanligt förekommande. Under de
senaste åren har lokala och internationella MR-organisationer (bland annat
Amnesty International, Human Rights Watch, och Egyptian Organisation for
Human Rights) rapporterat om flera fall av tortyr, som i vissa fall resulterat i
dödsfall, i egyptiska häkten och fängelser. Lokala MR-organisationer har pekat
på undantagslagen, en alltför snäv definition av tortyrbegreppet samt
svårigheter för tortyroffer att ställa ansvariga inför rätta (se även nedan under
punkt 7) som viktiga orsaker till att tortyr förekommer. Tortyr har debatterats
med större öppenhet under senare tid.
Under de senaste åren har vissa ansträngningar gjorts för att komma till rätta
med dessa problem. Förbud mot piskstraff har införts, och polismän har
dömts till fängelsestraff för tortyr under 2006 och 2007. Domstolar har även
fattat beslut om ekonomisk kompensation till tortyroffer. Andra positiva steg
är att till exempel fängelsevakter genomgått MR-utbildningar. Egyptiska
myndigheter medger att tortyr har ägt rum i fängelser, men förnekar att denna
förekomst är systematisk, vilket MR-organisationer hävdar.
Situationen i fängelserna är fortsatt svår. De intagna anses lida brist på föda,
sjukvård, besök och möjligheter att kommunicera med omvärlden.
Förhållandena varierar mellan olika fängelser.

4. Dödsstraff
Dödsstraff förekommer och utdöms för allvarligare vålds- och narkotikabrott
samt terroristbrott. Inga säkra uppgifter finns om antalet dödsdomar eller
verkställda sådana under senare år. Dödsstraff utdöms av såväl vanliga
brottsdomstolar som specialdomstolar.

5. Rätten till frihet och personlig säkerhet
Under 1990-talet frihetsberövades uppemot en halv miljon människor under
omständigheter som får betraktas som politisk fångenskap. Merparten av dessa
var medlemmar av eller sympatisörer med olika islamistiska grupper. Många av
dem togs i ”administrativt förvar”, det vill säga frihetsberövades utan formella
anklagelser, i flera fall i upp till tio år. Mot slutet av 1990-talet släpptes flera
tusen fångar ur egyptiska fängelser, men ett betydande antal personer hålls
fortfarande i ”administrativt förvar”. Enligt Amnesty International hölls
fortfarande 18 000 personer i ”administrativt förvar” i Egypten så sent som i
5 april 2007. MR-organisationer pekar på att det är vanligt förekommande att en
domstolsorder om frigivning inte verkställs samt att omarresteringar av fångar
sker direkt efter att de frigivits.
Under de senaste åren har åter ett flertal tillslag mot islamistiska grupper skett,
ofta med hänvisning till ”fara för landets säkerhet”. Arresteringarna har i vissa
fall gällt militanta grupper, men verkar i andra fall snarast ha varit politiskt
motiverade – till exempel arresteringar av sympatisörer med Muslimska
Brödraskapet i samband med val. I de fall som lett till rättsprocesser har
prövning nästan undantagslöst skett i specialdomstolar. I slutet av 2006
häktades 40 ledande medlemmar av det muslimska brödraskapet, anklagade för
terrorism och pengatvätt, brott som enligt egyptisk lag kan leda till dödsstraff.
De 40 häktades fall ska prövas i militär domstol eftersom de nekats rättegång i
civil domstol. Deras fall har ännu inte prövats. I december 2007 mildrade
domstolen anklagelsegrunderna mot de åtalade.

6. Rättssäkerhet och rättsstatsprincipen
Den egyptiska grundlagen har traditionellt innehållit långtgående bestämmelser
som syftar till att slå vakt om de mänskliga rättigheterna. Emellertid har
grundlagsskyddet i stor utsträckning upphävts genom undantagslagen, som
tillämpats kontinuerligt sedan år 1981. Oppositionspartierna och företrädare
för det civila samhället har länge krävt att undantagslagen ska avskaffas, men
presidenten har hittills vägrat med hänvisning till att den nya terroristlagen inte
har trätt i kraft. Terroristlagen har ännu inte presenterats inför parlamentet
men MR-organisationer befarar att den kommer innebära inskränkningar när
det gäller rättsäkerheten i Egypten.
Efter en folkomröstning om konstitutionella förändringar i mars 2007, som
sedan godkänts av parlamentet, har enligt MR-organisationer Egyptens
grundlagskyddande mekanismer vad gäller de mänskliga rättigheterna
urholkats. Artikel 179 i den reviderade konstitutionen banar till exempel väg
för att den framtida terroristlagstiftningen kan komma att ge staten samma
permanenta konstitutionella rättigheter att ingripa mot medborgare som staten
har idag under undantagstillståndet.
Det civila rättssystemet – som har tre instansordningar motsvarande tingsrätt
(Primary court), hovrätt (Appeals court) och högsta domstolen (Court of
Cassation) – kännetecknas av ett relativt stort mått av rättssäkerhet.
Domstolarna för civil- och brottsmål får anses stå självständiga i förhållande till
den exekutiva makten. Den som anhålls, häktas och lagförs enligt det ordinarie
rättssystemet kan oftast påräkna en korrekt behandling, även om
korruptionsincidenter har rapporterats. Rättsväsendet lider under en tung
arbetsbörda, knappa resurser och omfattande byråkrati. Rättsprocesserna.
tenderar ofta att bli långa och kostsamma. Det finns uppgifter om fall där
domar till den misstänktes favör (till exempel frisläppande från häkten) har
ignorerats av säkerhetstjänsten och därmed inte verkställts.
Undantagslagen ger omfattande möjligheter för statsmakten att kringgå det
ordinarie rättssystemet genom hänvisning av brottmål till olika typer av
specialdomstolar. Detta sker även i fall som inte klart utgör hot mot statens
säkerhet. Det finns två slags specialdomstolar, militär- och
undantagsdomstolar. I dessa domstolar finns ingen överklaganderätt.
Presidenten har vidare rätt att, genom dekret, besluta att en viss rättssak ska
hänskjutas till militärdomstol oavsett fallets art.
Rätten till juridiskt ombud, som i det civila rättssystemet tillhandahålls för
åtalade på domstolarnas bekostnad, samt självständigt val av ombud, är
inskränkta i specialdomstolarna. Myndigheterna får genom undantagslagen
möjlighet att arrestera personer utan att arresteringsorder utfärdats av domare
eller åklagare. Lagen har främst använts för att bekämpa militanta islamistiska
grupper som under 1980- och 90-talet genomförde terroristattacker som
skördade åtskilliga människors liv. Under flera år har lagarna även använts för
bekämpning av narkotikarelaterad och viss ekonomisk brottslighet. I början av
2000-talet kom de också att användas mot intellektuella, MR-aktivister med
flera. 2007 års tillägg till konstitutionen ger i princip myndigheterna samma
rättigheter även om undantagslagen avskaffas.
Poliser, domare, jurister och journalister utbildas sedan några år i MR-frågor,
bland annat genom kurser arrangerade av FN:s utvecklingsprogram (UNDP).
När det gäller polisen har enskilda MR-organisationer påpekat att tillgång till
modern kriminalteknisk utrustning sannolikt skulle vara mer verkningsfull när
det gäller att minska antalet MR-kränkningar än MR-utbildning för polismän
som nu tar till våld snarare än teknisk bevisning som metod för att få fram
information som kan leda till gripanden och erkännanden. Utbildningen har
kritiserats av vissa enskilda organisationer för att inte vara tillräckligt effektiv,
samtidigt har andra enskilda organisationer påpekat att den är bättre än ingen
utbildning alls i dessa frågor.
År 2004 inrättades ett nationellt råd för mänskliga rättigheter – National
Council for Human Rights. Rådet får betraktas som något av en hybrid,
eftersom dess etablering föregicks av ett statligt beslut, dess medlemmar röstas
fram av parlamentet och kopplingen till regeringen är stark. Något oberoende i
förhållande till statsmakterna kan man alltså inte tala om. Samtidigt har rådet
intagit en kritisk och granskande roll mot myndigheterna. Rådets tre första
årliga rapporter, som publicerats åren 2005, 2006 och 2007, innehåller ett antal
starka rekommendationer till regeringen, bland annat att avskaffa
undantagslagen och anta särskilda åtgärder för att stoppa tortyr.
Rådet har bland annat arbetat med att utveckla en nationell handlingsplan för
att förbättra MR-situationen i Egypten, verka för MR-utbildning samt
övervakat genomförandet av Egyptens åtaganden enligt relevanta
internationella konventioner. En av de kommittéer som har bildats inom rådet
tar emot klagomål om MR-kränkningar. Premiärministern har skriftligen
uppmanat de olika ministerierna att besvara klagomål och förfrågningar från
MR-rådet. Enligt rådet har så också skett i viss utsträckning.
Trots MR-rådets rekommendationer kritiseras det för att vara svagt och att det
utgör ett alibi för myndigheterna gentemot inhemsk och utländsk MR-opinion.
Inom rådet pågår också en kamp mellan konservativa regeringsvänliga krafter
och mer progressiva ledamöter, ofta tillhörande MR-organisationer, om hur
långtgående rekommendationer rådet ska ge. Regeringen har hittills inte varit
villig att genomföra rådets rekommendationer. MR-organisationer har dock
påpekat att rådet varit värdefullt för dem när det gällt att inleda diskussioner
om MR-relaterade problem med regeringens representanter.

7. Straffrihet
Enligt strafflagen straffas tjänstemän som gör sig skyldiga till tortyr och
misshandel. Efterlevnaden av lagen måste betraktas som dålig. Lokala MRorganisationer
rapporterar kontinuerligt om överträdelser där förövaren inte
ställts till svars eller där bestraffningen inte motsvarat vad lagen föreskriver,
även när offret avlidit på grund av tortyr. Lokala MR-organisationer har pekat
på de svårigheter som finns för tortyroffer att ställa ansvariga inför rätta och
har hävdat att en ”kultur av (nästan) straffrihet” har utvecklats. Förövarna är
alltså i de flesta fall övertygade om att de inte kommer att ställas till svars för
sina handlingar.
Under de senaste åren har ett antal polismän för första gången dömts till
fängelsestraff på grund av tortyr. Ett uppmärksammat fall där en busschaufför
torterades av två poliser i januari 2006 ledde i november 2007 till exempel till
att båda polismännen dömdes till tre års fängelse vardera. På grund av den
snäva definitionen av tortyr har poliser i vissa fall inte blivit dömda till tortyr
utan endast till sexuellt ofredande och/eller andra liknande brottsrubriceringar.
År 2006 ställdes för första gången en polisman från säkerhetstjänsten inför
rätta i ett fall där en gripen person omkommit i häkte, men polismannen
frikändes av domstol 2007. Till dags dato har ännu ingen representant från
säkerhetstjänsten dömts för tortyrbrott. MR-organisationer menar att den
straffrihet som majoriteten av säkerhetstjänsternas personal ges är ett av de
största MR-problemen i landet. Detta problem har också uppmärksammats i
rapporter som behandlats av FN.
Det bör noteras att ett antal parlamentariker fråntagits sin immunitet under de
senaste åren, då det uppdagats att de bland annat begått ekonomiska brott.
Vidare har ett antal domare dömts till fleråriga fängelsestraff för korruption.

8. Yttrande-, tryck-, mötes-, förenings- och religionsfrihet m.m.
Yttrande-, tryck-, mötes- och föreningsfriheten garanteras i författningen, men
har i realiteten varit kringskuren, inte minst på grund av undantagslagen.
Statsmakten utövar ett inflytande över media. Staten äger bland annat aktier i
de stora dagstidningarna, Al Ahram, Al Akhbar och Al Gomhurriya, för vilka
presidenten i praktiken utser chefredaktörer och styrelseordföranden. Staten
har inflytande över tryckning och distribution, vilket begränsar
oppositionspressens frihet. Censur och självcensur är relativt vanligt
förekommande. Staten kontrollerar även alla markbundna TV-kanaler samt två
av de största satellitkanalerna.
Ett antal nya oberoende tidningar lanserades under åren 2004 och 2005. De har
gått i täten för kritisk rapportering och diskussioner kring frågor som rör
demokratisering och mänskliga rättigheter. Kritiska röster på egyptiska bloggar
på internet har också spelat en viktig roll i denna debatt. Exempel på
oberoende press i Egypten är dagstidningarna Masri al Youm, Al Badeel, El
Wafd och El Ahrar. De oberoende tidningarna har ökat sina upplagor kraftigt
under senare år på bekostnad av traditionella statskontrollerade tidningar.
Den tolerans som under år 2004 till 2005 möjliggjorde ett öppnare
debattklimat och fredliga demonstrationer om demokratisering och politiska
reformer i allt större utsträckning har under de senaste åren blivit betydligt
mindre. Den trenden har varit tydlig inte minst under 2007 då möjligheten för
enskilda organisationer att verka i Egypten har begränsats och flera
inskränkningar i pressfriheten uppmärksammats.
Ett exempel på detta är egyptiska myndigheters beslut att i september 2007
stänga den enskilda organisationen Association of Human Rights and Legal
Aid. Organisationen ger bland annat rättsligt stöd till tortyroffer och stängdes
eftersom myndigheterna menade att den utan tillstånd tagit emot pengar från
utländska givare. Dessutom har det oberoende alternativet, Centre for Trade
Unions and Workers Services (CTUWS), till den regeringsstyrda fackföringen
tvingats stänga sina kontor. I mars 2007 stängdes CTUWS Naj-Hamadi kontor
i Qena-provinsen efter ett lokalt administrativt beslut. Beslutet motiverades
med att sektionskontoret uppviglat arbetare till strejk. I april 2007 stängdes
CTUWS sektionskontor i staden Mahalla. Organisationens grundare och hans
advokat dömdes vardera också till ett års fängelse den 11 oktober 2007 för
förtal och för att de publicerat information om att det förekommit korruption i
skötseln av ett ungdomscenter. Några yttrande- och pressfrihetsfall som fått stor uppmärksamhet under 2007
är de chefredaktörer som dömts till fängelse under året. I september dömdes
fyra chefredaktörer för oberoende dagstidningar till ett års fängelse vardera för
att ha kritiserat det statsbärande NDP-partiet. Strax därefter dömdes tre
journalister till tre års fängelse vardera för att, enligt åklagaren, ha publicerat
falsk information om Egyptens juridiska system. I februari 2007 dömdes en
bloggare, Karim Amer, till fyra års fängelse för att bland annat ha förolämpat
islam och förtalat Egyptens president.
Trots dessa händelser kommer kritiska åsikter och analyser till uttryck i press,
media och allmän debatt, men denna frihet anses ha ” tvingat fram sig själv”
genom en gradvis allt djärvare offentlig diskurs med medverkan av enskilda,
oberoende organisationer och massmedierna själva.
Böcker och konstverk kan enligt gällande lagstiftning förbjudas eller
konfiskeras, men för det krävs domstolsbeslut. Dessutom har Al Azhars högsta
råd, som är högsta teologiska instans för sunnimuslimerna i Egypten, en
censurrätt (men inte konfiskationsrätt) vad gäller skrifter med religiöst innehåll.
Rådet har på senare år uttalat sig negativt om lämpligheten även rörande verk
av mer sekulär karaktär.
Filmer och teaterpjäser förhandsgranskas av kulturministeriet.
Regeringskritiska filmer och teaterpjäser förekommer.

9. De politiska rättigheterna och de politiska institutionerna
Enligt författningen från år 1971, med ändringar från år 1980 och år 2007, är
Egypten en republik baserad på ett demokratiskt flerpartisystem. Den tidigare
referensen till Egypten som en socialistisk stat togs bort i samband med
ändringarna i maj 2007. Presidentens makt är mycket stor. Han utser formellt
regeringschef, som föreslår övriga regeringsmedlemmar, som sedan ska
accepteras av presidenten. Parlamentets två kammare har ett relativt begränsat
inflytande. Statschefen utsågs tidigare genom folkomröstning. En ändring av
konstitutionen möjliggjorde det flerkandidatsval som ägde rum i september
2005, då nio motkandidater utmanade president Hosni Mubarak. Som väntat
omvaldes Mubarak för en femte mandatperiod. Enligt officiella uppgifter fick
han drygt 88 procent av väljarnas röster. Regimen motsatte sig internationell
valövervakning men inhemska MR-organisationer kunde åtminstone delvis
genomföra denna funktion. Domare övervakade dessutom röstproceduren i
vallokalerna (i enlighet med lagstiftning som antogs år 2000).
Regeringspartiet National Democratic Party (NDP) med president Mubarak i
spetsen dominerar den politiska kartan och kontrollerar den styrande,

10 lagstiftande och dömande makten.

Partiet representerar i stort sett samma elit
som tjänat makten sedan 1952. Politiska partier måste registreras. En lag från
1977 förbjuder partier baserade på religions- eller klasstillhörighet. Religiösa
partier är numera, efter årets konstitutionella tillägg, också förbjudna i
konstitutionen. Detta innebär att det Muslimska Brödraskapet och
kommunistpartiet utesluts från den tillåtna partistrukturen. Parlamentsvalen är
formellt personval vilket gör att även kandidater som inte tillhör ett parti kan
ställa upp som oberoende kandidater.
Landets lagliga oppositionspartier är splittrade och svaga. För att legaliseras
måste ett parti godkännas av en kommitté för politiska partier, upprättad under
parlamentets högre kammare. Ytterst få partier har fått rättslig status genom
denna kommittés godkännande – de flesta har istället fått det genom att
överklaga kommitténs avslag till domstol.
Medan de sekulära politiska partierna led svidande nederlag i 2005 års
president- och parlamentsval gick det desto bättre för det Muslimska
Brödraskapet, som med ”oberoende” kandidater fick cirka 20 procent av
platserna i parlamentet. Valet visade igen att de etablerade oppositionspartierna
inte utgör något reellt alternativ till det regerande NDP. Genom sina oväntade
valframgångar befästes Brödraskapets position som landets ledande
oppositionsgrupp. Valdeltagandet var lågt, ca 26 procent, och valet var behäftat
med ett omfattande valfusk och våldsamheter som av många ansågs vara
igångsatta av NDP-företrädare. Egyptiska enskilda organisationer tilläts
övervaka valet – även om dessa under valets senare del rapporterade om
svårigheter att kunna fullgöra denna funktion.
I sin valkampanj utlovade president Mubarak fortsatta politiska och
konstitutionella reformer, till exempel begränsning av presidentens makt till
förmån för parlamentet samt att undantagslagen ska upphöra. De
reformförslag som hittills presenterats betraktas av många kritiker som till
övervägande del kosmetiska, och kritiseras för att ha tillkommit för att blidka
utländska krav på demokratiska reformer.
Kvinnor och minoriteter är inte proportionellt representerade på den politiska
arenan.

EKONOMISKA, SOCIALA OCH KULTURELLA RÄTTIGHETER
11. Rätten till arbete och relaterade frågor
Arbetslösheten är mycket hög, inte minst bland ungdomar, och nämns ofta av
den politiska ledningen som en av landets högst prioriterade frågor. Cirka
600 000 nya arbetssökande kommer varje år ut på arbetsmarknaden. Tidigare
har staten haft som mål att skapa arbetstillfällen inom den offentliga sektorn
för alla nyutexaminerade studenter. Den offentliga sektorn kan inte absorbera
de arbetssökande utan det är i första hand inom den privata sektorn som nya
arbetstillfällen måste skapas.
I och med den nya regeringens tillträde sommaren 2004 inleddes en ny
ekonomisk reformpolitik. Regeringen ska hejda försämringen i de offentliga
finanserna, skapa arbetstillfällen, bemästra inflationen, återskapa förtroendet
för banksystemet och förbättra affärsklimatet. Mycket återstår och gemene
man har inte kunnat se några resultat i form av fler arbetstillfällen eller lägre
priser i konsumentledet.
Fackföreningsrörelsen är relativt svag. Vissa förbund, framför allt för
journalister, advokater, läkare och ingenjörer är dock starka.
Arbetsmarknadslagen omfattar bland annat en begränsad strejkrätt. Kriterierna
för att få genomföra en laglig strejk är mycket restriktiva.
En stor del av den egyptiska arbetsmarknaden är informell och omfattas
därmed inte av lagstiftning för skydd av arbetstagare. Detta gör att hälso- och
säkerhetsföreskrifter på arbetsplatser endast tillämpas i begränsad utsträckning.
Egypten har ratificerat Internationella arbetsorganisationens (ILO) samtliga
åtta centrala konventioner. Det finns brister i genomförandet. Ett av de
tydligaste exemplen är förekomsten av barnarbete (se 15 nedan).
11. Rätten till bästa uppnåeliga hälsa
60 procent av sjukvården drivs i privat regi, vilket medför att den inte är
tillgänglig för de allra fattigaste. Standarden varierar kraftigt mellan olika
kliniker/sjukhus, stadsdelar, stad/landsbygd etc. Anställda inom statlig och
privat sektor, liksom skolbarn och pensionärer, omfattas av ett
socialförsäkringssystem som garanterar fri sjukvård.
Ansträngningar görs från regeringens sida att, tillsammans med utländska
givare (däribland EU), förbättra landets sjuk- och hälsovård. Ett stort problem
är att lönenivån inom sjukvården är så låg att de flesta läkare och annan
personal tvingas ha flera arbeten för att kunna klara sig. De flesta mediciner är
subventionerade.
Egypten har flera svåra miljöproblem som innebär risker för befolkningens
hälsa. Luftföroreningar, brist på rent vatten, kemiska bekämpningsmedel i
jordbruket med mera förekommer. Oberoende MR-organisationer har anklagat
myndigheterna för att inte göra tillräckligt för att komma tillrätta med
problemen.

12. Rätten till utbildning
Den obligatoriska skolutbildningen för egyptiska medborgare omfattar sju
läsår och är formellt avgiftsfri. Det finns i realiteten ett antal olika skolformer
som sträcker sig från de vanliga statliga skolorna, där en majoritet av alla elever
går, till internationella privatskolor som bedriver sin undervisning helt utan
insyn och påverkan av den egyptiska staten. Kvaliteten i de statliga skolorna
anses vara låg och bli allt sämre, och de som har råd sätter sina barn i privata
skolor. Liksom läkarna är lärarkåren kraftigt underbetald, särskilt i de statliga
skolorna, vilket påverkar lärarnas ambitionsnivå.
Många barn tvingas avbryta sin skolgång för att genom förvärvsarbete bidra till
familjens försörjning. Det är vanligt att flickor slutar skolan i förtid, många
redan i tolv till 13-årsåldern. Giftermål är en anledning, men även andra
faktorer spelar in, till exempel avståndet till skolan som orsakar problem när
eleverna blir äldre och behöver flytta till skolor som ligger längre från hemmet.
Analfabetismen bland vuxna beräknas enligt uppgifter från UNDP totalt ligga
kring 30 procent, men är bland kvinnor på landsbygden betydligt högre.
Satsningar har på senare år gjorts för att öka läskunnigheten, inklusive särskilda
satsningar på flickor. Framgångar har kunnat noteras vad avser utbyggnaden av
skolsystemet och antalet skriv- och läskunniga medborgare har ökat. Många
problem kvarstår, till exempel den bristandeutbildningskvaliteten.

13. Rätten till en tillfredsställande levnadsstandard
En stor del av den snabbt ökande befolkningen lever under fattigdomsgränsen
och denna del växer snabbt, trots den förbättrade ekonomi som bland annat
Världsbanken konstaterat under 2007. En betydande inflation har lett till
kraftigt ökade priser på många baslivsmedel, vilket i sin tur lett till ett alltmer
utbrett missnöje med den ekonomiska situationen, inte minst bland de fattiga
som nu lever under än svårare omständigheter. En relativt stor del av
statsbudgeten avsätts till subventioner på baslivsmedel och drivmedel. I
UNDP:s Human Development Index ligger Egypten på plats 112 av totalt
177 länder.
Bostadssituationen och boendestandarden utgör problem, särskilt i storstäder
som Kairo och Alexandria. En gammal hyresreglering har visserligen hållit
innerstadshyrorna på låg nivå (förutsatt äldre kontrakt), men har samtidigt
bidragit till förslumning och ovilja till nybyggnation. Regeringen har försökt
råda bot på bostadsbristen bland annat genom att anlägga nya satellitstäder.
OLIKA GRUPPERS ÅTNJUTANDE AV DE MÄNSKLIGA
RÄTTIGHETERNA
13

14. Kvinnors rättigheter
Även om lagen stadgar jämställdhet mellan kvinnor och män finns vissa för
kvinnor diskriminerande stadganden i egyptisk lag, inte minst inom familjeoch
arvsrätten. Till det kommer de sociala regler som i det traditionella
egyptiska samhället ger kvinnan en mer undanskymd roll än mannen.
Det nationella kvinnorådet, National Council for Women, NCW, samt ett
ombudsmannakontor arbetar med att främja kvinnors rättigheter. Det senare
tar emot och hanterar (till exempel genom juridisk rådgivning) olika former av
klagomål från kvinnor. Det kan gälla till exempel diskriminering inom
familjerätten och på arbetsplatser eller våld i hemmet. Tillsammans med NCW
försöker ombudsmannakontoret dessutom påverka lagstiftning som
diskriminerar kvinnor. NCW, är liksom sina motsvarigheter National Council
for Human Rights och National Council for Childhood and Motherhood (se
15 nedan), inte en fristående enskild organisation, utan utgör en del av
statsapparaten. Presidentens hustru Suzanne Mubarak är ordförande för NCW.
Familjedomstolarnas huvudsakliga funktion är att koordinera det juridiska
förfarandet vid familjerättsliga tvister med v rådgivning och medling. Family
Insurance System Fund garanterar att kvinnor erhåller bidrag från en statlig
bank under pågående rättstvister inom ramen för familjerätten, till exempel
underhåll efter skilsmässa. Banken kräver sedan mannen på det utbetalade
underhållet. Många bedömare har pekat på olika problem vad gäller
familjedomstolarna, till exempel bristfälliga resurser och förberedelser vad
gäller teknik och lokaler.
Egyptiska kvinnor som är gifta med utländska män har numera rätt att, i likhet
med egyptiska män som är gifta med utländska kvinnor, överföra sitt
medborgarskap till sina barn. Barn som fötts innan denna lagändring antogs får
inte automatiskt medborgarskap, utan måste ansöka om detta hos
inrikesministeriet.
Frågan om kvinnomisshandel är tabubelagd och lite kartlagd. På senare år har
en viss öppenhet kunnat noteras, inte minst i media. Sedan ett par år arbetar
lokala MR-organisationer med dessa frågor. Kvinnomisshandel inom
äktenskap och familj är vanligt förekommande och är inte specifikt förbjuden
enligt lagen. Denna typ av brott kan emellertid åtalas under allmänna lagar mot
våldsanvändande. Detta är dock ovanligt och då det sker leder det sällan till ett
straff för den åtalade. Våldtäkt inom äktenskapet är inte straffbart enligt lag. Hedersrelaterat våld
förekommer. Denna typ av våld är inte ett specifikt brott enligt lag, men kan
åtalas under generella lagar.
Kvinnlig könsstympning (Female Genital Mutilation, FGM) är mycket vanligt
förekommande i Egypten. Trots små förbättringar under de senaste åren finns
det trovärdiga uppgifter som tyder på att cirka 90 procent av alla kvinnor är
könsstympade. Sedan mitten av 1990-talet är det förbjudet att utföra kvinnlig
könsstympning på alla typer av sjukhus och under 2007 har kvinnlig
könsstympning förbjudits i egyptisk lag. Under de senaste åren har det gjorts
betydande ansträngningar att komma till rätta med detta problem, bland annat
genom det nationella rådet för barn och mödrar, som samarbetar med UNDP
och andra givare, relevanta ministerier samt frivilligorganisationer. Ett antal
lokala frivilligorganisationer arbetar också med denna fråga, bland annat genom
informationskampanjer. Effekterna av deras arbete är svåra att mäta, även om
företrädare för de berörda organisationerna menar att en neråtgående trend
kunnat noteras. En påtaglig förändring är den ökade öppenhet med vilken
denna fråga diskuteras.
Kvinnor är starkt underrepresenterade på den formella arbetsmarknaden, i det
politiska livet och inom rättsväsendet. Inom utrikes- och delar av den övriga
statsförvaltningen finns emellertid ett relativt stort antal kvinnor i hög ställning.

15. Barnets rättigheter
Egypten var ett av de allra första länderna som ratificerade konventionen om
barnets rättigheter och var också en av initiativtagarna till barntoppmötet 1990.
Egypten har under det senaste decenniet i nationella rapporter redovisat vilka
åtgärder som vidtagits för att genomföra konventionen. År 1996 antogs en
barnlag, som för första gången specifikt reglerade barnrättighetsfrågor, och år
1998 upprättades ett nationellt råd för barnfrågor – National Council for
Childhood and Motherhood, NCCM.
Det finns stora behov av förbättringar av barnens situation, samtidigt som det
verkar finnas en politisk vilja att diskutera frågor som rör barnets rättigheter.
Det finns inga exakta uppgifter om antalet gatubarn, men olika uppgifter tyder
på att de har ökat under de senaste åren. Barnlagen ger polisen möjlighet att
arrestera barn som tigger, är hemlösa, eller skolkar från skolan. Det finns
rapporter (bland annat från Human Rights Watch) som visar att arresterade
gatubarn i vissa fall hålls häktade utan tillgång till mat, i celler med vuxna
kriminella, och att de där riskerar att utsättas för misshandel och sexuella
övergrepp.
Beträffande barnens faktiska livssituation är fattigdom ett huvudproblem. En
stor del av Egyptens befolkning lever under fattigdomsgränsen, vilket särskilt
drabbar barnen.
Trots att det finns särskild lagstiftning om förbud mot barnarbete är sådant
arbete vanligt på grund av den rådande ekonomiska situationen i många
befolkningslager. Många barn tvingas redan vid tidig ålder försumma
utbildning till förmån för förvärvsarbete. Enligt barnlagen är lägsta ålder för
barnarbete 14 år. NCCM har utarbetat en nationell handlingsplan som syftar
till att komma till rätta med problemet med barnarbete.
Inga uppgifter tyder på handel med barn eller på att barn under 18 år utnyttjas i
väpnade styrkor. Barnprostitution i Egypten är inte kartlagd. Barnmisshandel
uppmärksammas och diskuteras även i media.

16. Rättigheter för personer som tillhör nationella, etniska, språkliga och
religiösa minoriteter samt urfolk
Grundlagens artikel 40 förbjuder diskriminering på religiös grund och artikel
46 garanterar åsiktsfrihet och religionsfrihet, förutsatt att detta inte står i
motsättning till ”ordning och anständigt uppträdande”. Islam är statsreligion
(artikel 2 i grundlagen) och uttolkningen av islamisk lag (sharia) har inflytande
över lagarna, framförallt på det familjerättsliga området. FN:s MR-kommitté
har uttryckt oro över inskränkningar avseende religionsfrihet (gällande till
exempel bahaierna, se nedan). En överväldigande majoritet av befolkningen är
sunnimuslimer. De kristna kopterna utgör cirka 10 procent av befolkningen.
Diskriminering av kristna förekommer. Det finns ingen regeringssanktionerad
förföljelse av kristna. Den koptiska julen är nationell helgdag. Dialog mellan
religioner och religiös tolerans förespråkas i bland annat skolor och media.
Kopter är fortsatt underrepresenterade på höga, officiella positioner i det
egyptiska samhället. Det kan dock noteras att det nationella MR-rådet leds av
en kopt, Boutros Boutros Ghali, före detta generalsekreterare för FN, samt att
ett antal av rådets medlemmar är kopter. Två ministrar i regeringen är också
kopter.
En del bedömare anser att det finns spänningar mellan muslimer och kristna i
Egypten. Dessa leder sällan till våldshandlingar men det förekommer,
framförallt i de södra delarna av Egypten. Några
menar att kopternas situation är på väg att försämras i takt med en ökad
identifiering med traditionella muslimska värden hos de muslimska delarna av
befolkningen.
Konvertering från kristendom till islam är möjlig och välkomnas. Konvertering
från islam till annan religion är formellt omöjlig och skulle troligen leda till
kollektivt socialt fördömande och ”social” bestraffning. En kristen man kan
endast gifta sig med en muslimsk kvinna om han konverterar till islam. En
muslimsk man kan äkta en kristen kvinna, som då förutsätts (men inte måste)
konvertera. Missionsverksamhet är inte tillåten.
Bahaier har funnits i Egypten sedan 1910-talet och finns främst i större städer.
Antalet beräknas uppgå till mellan några hundra och två tusen. Genom ett
dekret, senare lag 263/60, upplöstes bahaiernas samfund och deras aktiviteter
förbjöds. Även om egyptisk lag stipulerar religionsfrihet accepterar egyptiska
myndigheter i praktiken endast islam, kristendom och judendom som
religioner. Det har lett till att bahaier privat kan utöva sin tro men att de möts
av omfattande administrativa problem, till exempel har äktenskapskontrakt
inte godkänts, barn har inte kunnat få erkännande av bahaitillhörighet i
födelsecertifikat och bahaier har svårigheter att få ID-handlingar.

17. Diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet
Homo- och bisexualitet är inte förbjuden eller omnämnd i egyptisk lag.
Friheten att leva som homo- eller bisexuell eller att förespråka dessa gruppers
rättigheter är i praktiken starkt inskränkt. Situationen för homosexuella
försämrades under början av 2000-talet, särskilt genom att en rättsprocess
inleddes mot homosexuella, den så kallade. ”Queen Boat-rättegången”. Flera
räder mot homosexuella rapporterades och många av dessa beskrev en ökande
känsla av osäkerhet. Under de senaste åren har situationen förbättrats något.

18 Flyktingars rättigheter
Enligt grundlagen är utvisning av landets egna medborgare samt av dem som
beviljats politisk asyl förbjuden. I asylärenden sker samråd mellan FN:s
flyktingkommissariats (UNHCR) lokala representation och det egyptiska
utrikesministeriet. Samarbete sker även mellan den lokala representationen och
det egyptiska inrikesministeriet vad gäller praktiska frågor som rör flyktingar.
Det finns inga säkra uppgifter på hur många sudaneser som befinner sig i
Egypten; uppskattningarna varierar mellan två och fyra miljoner. Enligt den
egyptiska regeringen finns tre miljoner sudaneser i Egypten. En del av dem
lever under mycket besvärliga förhållanden, inte minst de som inte får
arbetstillstånd.
Behandlingstiden för de personer som står på kö för intervju och beslut hos
UNHCR är ungefär fyra månader. De personer som beviljas flyktingstatus har
rätt att uppehålla sig och arbeta i landet. UNHCR utbildar poliser, gränspoliser
samt immigrationstjänstemän på olika nivåer om flyktingars rättigheter och
skyldigheter samt UNHCR:s mandat.

19. Funktionshindrades rättigheter
Många funktionshindrade tvingas leva en undanskymd tillvaro, utan möjlighet
till adekvat vård, terapi och arbete. Den egyptiska lagstiftningen ger de
funktionshindrade vissa möjligheter till anställning och positiv särbehandling
men detta får litet genomslag i praktiken.

ÖVRIGT
20. Frivilligorganisationers arbete för mänskliga rättigheter
Ett antal enskilda organisationer inriktade på MR-frågor är aktiva i Egypten.
Några organisationer har under många år verkat utan att ha tillåtits registrera
sig. På det stora hela tillåts MR-organisationerna bedriva verksamhet men
inskränkningar på föreningsrättens område har skett under 2007 (se punkt 8
ovan). De flesta organisationer är i hög grad beroende av stöd från utländska
givare.
NGO-lagen från juni 2002 kräver att alla enskilda organisationer, inklusive
sådana som tidigare varit registrerade som civila företag, ska ansöka om
nyregistrering. Socialministeriet har genom lagen givits ensamrätt att godkänna
nya organisationer eller lägga ned sådana som redan existerar. Ett antal MRorganisationer
har fått avslag på sin ansökan, vissa med hänvisning till
säkerhetsskäl. De allra flesta har så småningom fått laglig NGO-status, efter att
ha överklagat avslaget till administrativa domstolar.

21. Internationella och svenska insatser på området mänskliga
rättigheter
Flera länder ger stöd till lokala MR-främjande projekt och organisationer,
antingen genom direkt statligt stöd till egyptiska enskilda organisationer eller
genom att kanalisera bistånd via enskilda organisationer i respektive givarland.
Det finns ingen lokal EU- eller FN-arbetsgrupp för MR-frågor i Kairo.
Däremot diskuteras MR-frågor löpande i det lokala EU-samrådet, och inom
givargruppen (Donor Assistance Group - DAG) finns en undergrupp som
särskilt diskuterar demokratiutvecklingsfrågor och där MR-frågor har hög
prioritet. Därutöver finns en informell grupp med likasinnade länder som möts
regelbundet för att diskutera inrikespolitiska frågor, som ofta är MR-relaterade.
18
I enlighet med Egyptens associeringsavtal med EU förs en informell dialog
mellan parterna om mänskliga rättigheter. I mars 2007 undertecknade EU och
Egypten ett handlingsprogram inom ramen för den Europeiska
grannskapspolitiken (ENP). Programmet innebär bland annat att EU och
Egypten ska träffas med jämna mellanrum för att diskutera politiska frågor av
gemensamt intresse, inklusive frågor om mänskliga rättigheter. EU finansierar
ett antal MR- och demokratiseringsprojekt i Egypten. UNDP har under de
senaste åren drivit ett projekt som omfattar MR-utbildning för bland annat
poliser, domare, jurister och journalister. Detta projekt stöds av Sida.
År 2003 inledde Sverige genom Sida arbetet med att bygga upp ett regionalt
biståndsprogram för Mellanöstern, inklusive Egypten, med fokus på stärkande
av demokrati och de mänskliga rättigheterna. Sida stödjer bland annat ett
nätverk för ombudsmannakontor i regionen genom ett samarbete med det
egyptiska MR-rådet. Det övergripande målet med detta stöd är att förbättra
respekten för mänskliga rättigheter i Mellanöstern. Andra projekt som stöds av
Sida och som har betydelse för MR-utvecklingen i Egypten är exempelvis
Euro-Mediterranean Human Rights Networks regionala program Access to
Justice/The Independence of the Judiciary, samt FN:s barnfonds (UNICEF)
regionala program Adolescents as Agents of Change.
I april 2006 fastställde den svenska regeringen en ny ”Regionstrategi för
utvecklingssamarbetet med Mellanöstern och Nordafrika 2006–2008”, där ett
av huvudmålen för strategin är att främja respekt för de mänskliga
rättigheterna, inklusive kvinnors och flickors lika rättigheter, villkor och
möjligheter, liksom framväxten av regionala nätverk och strukturer för dialog
om bland annat rättighetsperspektiv och universella värdegrunder. Under 2007
har Sida bland annat arrangerat ett seminarium i Alexandria för egyptiska
enskilda organisationer samt organisationer från andra länder i region.

Startsida